Min semester med bästaste vännen börjar sakta men säkert att lida mot sitt slut. Vi har bestämt oss för att skippa Mexico City då vi inte har boende där för tillfället, och vi känner inte för att betala för det. Visserligen passerade vi Mexico City på väg hit till Puebla och vi kommer att passera igen påväg tillbaka, men att bara stanna på busstationen för att byta buss räknas inte riktigt. Istället åker vi nog tillbaka till staden där jag har firat jul nu de senaste två åren, vi stannar några dagar och sedan åker jag hem till Obregon och bästaste vännen hem till sin hemstad för att fira påsk med sin familj. Visst är jag inbjuden jag med men jag väljer att åka hem till mitt hus av flera anledningar. Dels för att jag känner att min bästaste vän kan behöva spendera lite tid med sin familj utan att behöva känna något ansvar för mitt välbefinnande, och också av den enkla anledningen att osäkerheten är relativt hög i hans hemstad och att jag aldrig riktigt har känt mig bekväm där. En dag ska jag ge staden en chans, för jag vet att de gånger jag har varit där så har jag varit mycket mer osäker på mig själv och min spanska än vad jag är nu, så kanske gav jag av de anledningarna det inte en rättvis chans. Hur som helst, det får bli en annan gång för när bästaste vännen åker dit för att spendera en vecka där innan skolan börjar igen så åker jag hem till Obregon. Det har varit en fantastisk resa, en av mitt livs allra bästa, men ingenting varar för evigt. Vardagen hemma i Obregon kallar på oss.



Hur underbart är det inte att resa runt med någon som står en riktigt nära, och som man verkligen går perfekt ihop med? Jag och min bästaste vän är inte alltid snälla med varandra, verkligen inte, för vi slåss och bråkar och är arga på varandra nästan jämt. Det är dock det som är så härligt, för mellan varven så skrattar vi som inga andra, vi har våra egna inside jokes och vi vet att våra bråk inte förändrar någonting. Det sägs att det inte är förrän man bråkat ordentligt med någon som man verkligen känner den personen. Jag och min bästaste vän känner varandra utan och innan, vi känner till varandras bra och mindre dåliga sidor, och trots att vi båda är hopplösa fall på våra egna sätt så är vi ändå de allra bästaste vänner. Detta gör vår vänskap oförstörbar, för om vi har stått ut med varandra genom vått och tort genom allt vi har varit med om, då finns det inget som kan förstöra det. Det finns ingen som jag tycker så mycket om att umgås med, det spelar ingen roll om vi slåss, skrattar, bara hänger eller hittar på bus, för vi har världens bästa vänskap. Skål på den säger jag bara. Det är allt bra fint.

Min bästaste vän är också det ultimata resesällskapet, och våra resor blir alltid spektakulära. Den här resan har verkligen inte varit ett undantag. Om ni visste allt som har hänt så skulle ni bli förundrade, det är som att leva i en film. Folk säger alltid till oss att "jag förstår inte hur allt kan hända er", och det är verkligen sant. De märkligaste och mest absurda saker händer alltid när vi är tillsammans, sådant som man inte tror att kan hända, och som sedan blir till mycket intressanta historier att berätta för omvärlden. Ibland undrar jag hur jag hamnade här.

Resan må närma sig sitt slut, men det gör inte äventyren. Igår klubbade vi glatt, det blev inga Strawberry Coladas men det fick duga i alla fall. Nu är jag hungrig, skulle gärna trycka i mig Chiles Rellenos eller kanske Pozole, men det blir sällan riktigt som jag vill på det planet, så jag får nog knipa igen och invänta att de andra vaknar. Varför vaknar jag alltid först av alla?