Igår kväll var det exakt tre år sedan jag träffade min allra bästaste vän för första gången. Vi träffades utanför en bar i Washington DC en sen kväll i Maj 2008. Jag och en annan vän hade vandrat runt på stadens gator i några timmar när en gemensam bekant ringde och bad oss säla oss till honom där han befann sig i en bar i downtown DC, vi övervägde saken en stund och bestämde oss sedan för att gå. I ärlighetens namn så hade jag ingen större lust, men jag hakade på då det lät betydligt bättre än att återvända hem ensam. Vi gick dit, jag och min vän, och när vi kom fram så stod vår gemensamme bekant och pratade med en tjej jag inte kände. Alldeles efter att jag hälsat på henne så hoppade ännu en okänd person fram med ett busigt leende, han sträckte fram handen och presenterade sig. Det var min blivande bästaste vän i hela världen.

Om jag inte hade gått till den där baren den där kvällen så hade saker och ting kanske varit helt annorlunda. Jag tror att vi nog hade träffats förr eller senare i alla fall, men kanske inte på samma sätt, och kanske hade de händelserna inte knuffat oss in på den väg vi sedan tog. Det är en intressant tanke. Från den dagen så var det vi, vi träffades nog bokstavligen minst en gång varje dag efter det för de resterande 8 månaderna som vi hade kvar i USA. Jag kan ju säga att det är ett ganska intensivt umgänge, och alla mina USA-minnen efter den där dagen inkluderar honom på ett eller annat sätt. Händelser och incidenter gjorde att vi kom varandra väldigt nära på väldigt kort tid, och jag minns att redan efter en vecka så kändes det som om vi hade känt varandra i evighet. Tre år sedan. Visst är de där tre åren en lång tid men med tanke på allt som vi har gjort sedan dess så känns det som om vi borde ha känt varandra så otroligt mycket längre.

Vad för äventyr har vi egentligen inte råkat ut för tillsammans, min bästaste vän och jag? Vår tid i USA var fylld med i princip det mesta, men sedan efter de där 8 månaderna så åkte jag hem till Sverige och han åkte hem till Mexico. Samma vecka föll det sig på, märkligt nog, men jag var den som tvingades se honom åka först. Mitt livs svåraste avsked. Jag stannade endast omkring en månad i Sverige innan jag flyttade till London, jag gjorde mitt bästa för att trivas men efter 5 månader så kände jag att det helt enkelt inte var rätt för mig, så jag bestämde mig för att dra vidare. Bokade in en semesterresa till DC och en liten kort trip till Mexico för att hälsa på min bästaste vän. Jag hade skickat i princip ett långt mail dagligen under tiden som vi befunnit oss på olika håll i världen, och jag kände mig lika nära (om inte närmre) honom som jag varit i DC.

Det här kommer att bli alldeles för långt och utdraget om jag berättar för detaljerat om när vi återsågs igen, men han åkte också till DC för en vecka den sommaren, vi träffades där och åkte sedan tillbaka till Mexico tillsammans där jag plannerade att spendera 4 veckor. De fyra veckorna kändes otillräckliga, och det slutade med att jag stannade i 6 månader. Under den tiden bodde vi tillsammans, vi råkade i luven på varandra dagligen och det var ett riktigt prov för våran vänskap, men vi klarade det och efter några månader så hade vi vant oss och verkligen lärt oss att acceptera varandra precis för de vi var - med alla våra respektive fel och brister. Vi var tillsammans 24/7, inte alltid av eget val, och visst var det påfrestande ibland men det gav oss en relation starkare än någonting jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Om vår vänskap överlevde de där 6 månaderna, då kan den överleva precis vad som helst. Fantastiskt.

Efter 6 månader i Mexico så begav jag mig vidare, spenderade 3 månader i USA och därefter gjorde jag det tappra försöker att försöka mig på plugg i Sverige. Det fungerade inte för mig. Ett helt år senare återvände jag till Mexico igen, under det året hade jag än en gång skrivit ett dagligt långt mail med alla mina tankar och funderingar till min bästaste vän, och ni undrar säkert varför. Av den enkla anledningen att när man är van att dela alla sina tankar och funderingar med någon, då måste man hitta ett sätt att göra det även när man år långt ifrån varandra. Så det gjorde jag. I December förra året kom jag tillbaka dit jag är nu, och bor nu ca 2 kvarter bort ifrån min allra bästaste vän, och vi är bättre vänner än vad vi någonsin har varit förut.

Förstår ni nu varför jag säger att alldeles för mycket har hänt på bara 3 år? Min bästaste vän är den bästa vännen som någon kan önska sig, och jag skulle göra precis vad som helst för honom. Det är så skönt att ha någon man kan skratta med, men som man också kan bråka med och i princip slåss fysiskt med, utan att behöva oroa sig för att det ska betyda slutet på vänskapen. Vi är inte bara vänner, vi är så mycket mer, ungefär som syskon som råkat födas på två olika platser i världen. Han är inte anledningen till varför jag älskar Mexico och varför jag väljer att stanna här, men han är uppenbarligen en stor bidragande anledning till varför jag är lycklig här. Jag tror att få har en sådan vän som jag har, tror inte att det är helt vanligt, och det är så mycket som binder oss samman som världen inte ser. Tre år har gått, men om inte ödet vill annat så kommer det bli betydligt många fler. Vi har många långa år framför oss, och många äventyr kvar att uppleva.

Jag har börjat inse någonting på senaste, och kanske allra mest idag. Min bästaste vän och jag satt länge och diskuterade angående min förmåga att läsa, och jag har börjat inse att jag kanske inte är sådär jättebra på det när det kommer till kritan. Det hela började med att han läste någonting högt, jag kommenterade på att han läste väldigt fort och obehindrat, och det ledde oss sedan vidare in på att jag önskade att jag kunde göra samma sak. Saken är den att jag finner det nära på obehagligt att läsa högt, det stressar mig, men jag har aldrig riktigt funderat på varför. Min bästaste vän fick mig att gräva lite i mitt sinne, vi läste lite och jag kan nu peka ut exakt vad det är jag tycker är så otrevligt med att läsa högt. Det är just det att orden som jag läser inte riktigt hinner formeras i min hjärna medan jag läser, ungefär som att hjärnan inte riktigt hinner med.

Har ni aldrig varit med om att ni läser någonting och så helt plötsligt kommer ni till en mening som ni helt enkelt inte kan läsa..! Hur kan jag förklara... det är som om meningen är där framför en, med helt vanliga ord och helt vanliga bokstäver, men den går inte att läsa. Ungefär som om man tillfälligt skulle ha glömt hur man läser, då bokstäverna framför en inte säger en någonting alls. Det händer mig ibland om jag läser högt, men om jag då stirrar lite envist på meningen en stund så brukar den rätta till sig och börja se normal ut igen efter några sekunder. Antagligen händer samma sak när jag läser tyst för mig själv, men då hoppar jag över stycken utan att ens vara riktigt medveten om det.

Jag har alltid älskat att läsa, men sanningen är den att jag tror att jag omedvetet fuskar mycket när jag läser! Det kan vara så att jag verkligen gillar en bok som jag läser medan jag läser den, men sedan sekunden jag lägger ifrån mig den så kan jag inte för mitt liv återberätta vad det precis är som jag har läst. Informationen går liksom inte in. Kanske är det därför som jag kunde läsa en bok 10 ggr när jag var liten utan att tröttna, för jag upptäckte alltid nya saker. Under min skoltid om vi skulle hålla tal eller liknande så gjorde jag det alltid utan minneslappar, föredrog att memorera hela talen då skrivna lappar endast förvirrar mig. Om jag läser någonting högt och tittar upp ifrån pappret så tappar jag helt bort mig, och det var helt enkelt enklare att memorera allt utantill.

Det här har aldrig varit något märkligt för mig då jag har tänkt att det är så det fungerar och att det är lika för alla, men enligt min bästaste vän så är det inte så. Han tittade på mig en lång stund och sa sedan att han på allvar tror att jag har någon form av lässvårighet eller liknande, men det tror inte jag ändå..! För... skriva kan jag ju. Kan man ha lässvårigheter utan att ha skrivsvårigheter? Låter lite väl osannorlikt. Och kan man verkligen ha lässvårigheter utan att själv vara direkt medveten om det? Saken är ju den... att hur kan man veta att någonting kanske inte är normalt då man aldrig haft något att jämföra med? Intressant.