Om det är någonting som jag alltid har velat göra så är det att ordna en överaskningsfest för någon, och nu i veckan så fick jag äntligen leva ut den drömmen. Det var som sagt min bästaste väns födelsedag i torsdags, och sedan flera veckor tillbaka så har jag och några andra arbetat med förberedelserna för en överaskningsfest. Det krävdes åtskilliga förberedelser då vi ville ha festen här i mitt hus, något som inte var det enklaste då min bästaste vän alltid är hos mig, men på något sätt så lyckades vi. This is how it went down:

Vi hade spelat in en liten video (10 minuter lång) där vi sprang runt stan i jakten på den perfekta presenten, någonting som vi inledde fredagen med att visa födelsedagsbarnet. Videon avslöjade inte vad vi slutligen kom fram till att vore den perfekta presenten, men den upplyste om att presenten fanns att hämta i mitt hus. Sagt och gjort, vi tog med oss the birthday boy till mitt hus, satte honom ner utanför vid vårat lilla stenbord och hämtade ut... en cupcake! Med ett ljus i. Mest för att ta ner förväntningarna, och vi sa att den perfekta presenten var just ett litet tecken av uppskattning från de allra bästa vännerna. Den lille muffinsen blev uppäten och därefter erkände vi att vi även hade en annan present som väntade på honom, vi skickade in honom i mitt hus och... BAM! Där väntade ett stort gäng människor, en inhyrd karaoke-maskin, massor av ballonger, mer hembakade muffins, chips, tequila, Jell-O Shots (gjorda av ingen mindre än mig), tårta, väggdekorationer och så vidare! Allt för en lyckad fest.




Överaskningen kunde inte ha gått bättre och festen tog sin början precis så som vi hade hoppats på! Folk dansade runt på vårat provisoriska dansgolv, födelsedagsbarnet var överlycklig, det sjöngs och skrålades och sen drog vi till med ännu ett triumfkort; en piñata!

En röd Power Ranger fylld av godis blev det som ni ser, och den stackars Power Rangern fick vara med om en hel del under kvällens gång. Det var en fantastiskt lyckad fest som varade till klockan 6 på morgonen då de flesta hade hunnit lämna stället och vi andra däckade i mitt rum för ett par timmars sömn. ...Bokstavligen. Därefter steg vi upp, städade ihop det värsta och begav oss ut och åt frukost. Jag var och är så nöjd! Äntligen har jag fått anordna en överaskningsfest, och en lyckad sådan till och med, helt klart en av de bästa fester jag någonsin satt min fot på. Score, says I. Ett perfekt slut på the Best Friend Birthday Marathon.

Jag förstår att min frånvaro härifrån får er att frukta att jag än en gång har givit upp detta med bloggande, men så är sannerligen inte fallet. Det har varit en intensiv vecka för min del vill jag lova! I tisdags drog vi igång med bio för hela slanten, vi såg "el Rito" (det vill säga "the Rite") med Anthony Hopkins, vilket väl inte direkt var någon överdrivet minnesvärd film. Det var inget fel på den, men enligt mig så kändes det som om någonting saknades, och jag tror faktiskt inte att jag skulle rekommendera den till omvärlden. En del häftiga scener dock, och Hopkins är ju som i princip alltid relativt sevärd om inte annat. Bio-besök är ju dock alltid trevligt.

På onsdagen så var det dags för min bästaste väns pre-birthday party! Vi hade plannerat sedan en tid tillbaka att bege oss till en klubb för att förtidsfira lite då han skulle fylla år dagen efter, och nog förtidsfirade vi alltid. Vi dansade och svansade natten igenom i klubbens VIP-del, och när midnatt kom och onsdagen övergick till torsdag så hurrades det och firades för min partner in crime. Följande morgon steg vi alla upp tidigt - mina vänner för att bege sig till skolan och jag för att inte vara sämre än de andra - vilket gjorde att det inte blev mycket till sömn den natten. Roligt hade vi dock, så det var utan tvekan värt den lilla uppoffringen.

Nej ni, sanningen till varför jag steg upp så tidigt på torsdagsmorgonen var för att jag hade för avsikt att springa över till min bästaste väns hus och ge honom en liten födelsedags-capuccino innan han begav sig iväg till skolan innan klockan 7 på morgonen (de börjar fantastiskt tidigt här i Mex), och så blev det med det. Trött och virrig irrade jag ut ur mitt hus, köpte med mig en Cappuccino och stapplade på trötta ben de enstaka kvarter som skiljer våra boningar åt. Dagen fortsatte i liknande anda och jag lagade senare Hot Cakes till födelsedagsbarnet på en tidig rast och senare på eftermiddagen så levererade jag min riktiga födelsedagspresent vilken uppskattades mycket. Det är allt bra fint att få ge bort saker.

Senare under kvällen så samlades jag och mina vänner för att fira födelsedagspojken ytterligare, vi hängde i parken utanför hans hus där vi åt chips med guacamole, slurpade Pacifico och Coca Cola och eldade för att hålla oss varma. Jag, min bäste vän och vår forna huskompis ifrån sist jag var här var de som höll ut längst, och vi roade oss med att elda upp de mest märkliga saker när vi började få ont om bränsle och ved. Vi hittade en gammal cocosnöt vilken vi glatt slängde i lågorna, och därefter testade vi att poppa en påse micropopcorn genom att slänga även den i elden. En mycket fascinerande syn när de små vita popcornen började flyga till höger och vänster omkring oss. Vi fnissade alla illvilligt.

Under gårdagen däremot - dagen efter hans födelsedag - var den dagen som vi centrerade de mesta av 'the celebrations' runt dock. Då hade vi organiserat en överaskningsfest, något som blev så otroligt lyckat, men mer om det kommer imorgon. It was one heck of a party och vi sov som mest 1 timme natten till idag, men lika glada för det är vi. Nu ska jag bege mig ut på nya äventyr (*läs kaffe med en vän) denna lördagskväll. The Birthday Marathon continues.

En sak som jag sannerligen inte har när jag inte befinner mig här är DRAMA. Det är något jag har vant mig vid sedan jag först mötte min bästaste vän så är det att drama alltid följer i hans fotspår, trots att han inte gör någonting för att orsaka det. Han är sig själv och går sin egen väg, men på något sätt så skapar det automatiskt drama i tillvaron, mest för honom, men också för andra (som jag) som råkar finnas vid hans sida. The drama is back on the table.

Det fascinerar mig med sådana människor som verkligen kan vara en person när de är omkring vissa människor, och så en helt annan person när de inte är det. Här om kvällen så "råkade" jag höra ett samtal som jag inte var menad att höra, och tjuvlyssnare som jag är så kunde jag inte sluta lyssna. Det förbluffade mig, det jag hörde, för det visade sig att two-faced endast är förnamnet på en liten flicka som jag känner. Konstigt nog så bekom det mig dock inte särskilt mycket, inte så mycket som det kanske borde, utan det var snarare så att jag kände medlidande. Det bottnade i avundsjuka, och avundsjuka är någonting som kan vara relativt smärtsamt, so I suffer with her. Detta sammanknyter dock med det jag nyss sa om drama, för den typen av drama som jag finner mig själv i när jag är utomlands är den typen av drama som jag tidigare trodde att endast fanns på film. Det är som en film, en High School-film med mycket klyschor, och en del av mig gillar det..! En stor del i ärlighetens namn.

Nu gör vi ett raskt kliv från ett ämne till ett annat! Jag har utvecklat en ny besatthet. Avocado. Det är otroligt beroendeframkallande och jag äter det numera till allt. Hela tiden. Mosar ner en avocado i allt jag kan hitta i princip, till och med där andra skulle säga att det inte alls passar in, för i min värld så gör det minsann det. Inget gör mig så nöjd som lite grönt avocado-klegg!

...Well sort of. Jag kan nog tänka på saker som gör mig lite gladare och lyckligare än en frukt, men förhoppningsvis gav mitt drastiska uttalande er en liten idé om hur addicted jag faktiskt har blivit. Nu ska jag övergå till att plannera min bäste väns Surprise Birthday Party. Det ni.

Förra året på Alla Hjärtans Dag så hade jag ganska precis lämnad Mexico och befann mig i USA. Jag kände mig nog lite extra ensam den dagen eftersom att alla mina vänner befann sig många mil bort och jag var inställd på en kväll i ensamhet med inget annat än min dator som sällskap. Men... planerna ändrades. Just som jag satt där så skrev en av mina vänner till mig och uppmanade mig att logga in på Skype, jag följde hans order och ringde upp, och när han svarade så fann jag mig plötsligt tittandes på 5 av mina allra bästa vänner. De skulle precis till att sätta sig ner och äta middag tillsammans, och de hade lägligt placerat datorn på sin egna lilla plats vid bordet, så att jag kunde få vara med jag också trots att jag var så långt borta. Det var nog min bästa Alla Hjärtans Dag någonsin, just att de kom ihåg mig och bjöd in mig - om så virtuelt. Så där satt jag via webcam medan de åt middag, jag deltog i deras samtal och kände det nästan som om jag verkligen var där när vi skrattade tillsammans.

Det var förra året. På Alla Hjärtans Dag detta år så var jag faktiskt där på riktigt! Här. I Mexico. Med mina vänner. För ett år sedan så hade jag nog aldrig trott att det skulle hända, att jag skulle få spendera nästkommande Valentine's med mina vänner även fysiskt. Men det gjorde jag, och det var fantastiskt. Vi var en liten grupp av nära vänner som bestämde oss för att ha en middag, vi ville ha en anledning att klä upp oss så vi bestämde oss för att det skulle vara en formell middag, och så vi hoppade i fancy clothes och begav vi oss till en väns hus.

Matlagningen i sig blev lite misslyckad så det slutade med att vi beställde pizza, men vad gjorde väl det när vi hade fin hemmagjord sallad till det, ett par flaskor vin och det perfekta sällskapet? Vi tryckte i oss maten och delade med oss av våra tankar och uppskattningar om våra vänner, och jag kände än en gång lyckan bubbla i bröstkorgen. De är fina, mina vänner.

Förra årets Alla Hjärtans Dag var fantastisk i och med att jag fick vara med virtuellt, men det är 100 gånger bättre att faktiskt få vara tillsammans med sina vänner. På Alla Hjärtans Dag.

Jag känner mig nöjd och glad med mig själv som än en gång är tillbaka med mina små uppdateringar om min tillvaro! Plötsligt känns det som om saker är som de bör vara, och som om mina stackars närstående där hemma åtminstonde har en liten aning om vad det är som jag pysslar med här borta i landet med världens bästa tacos. I skrivande stund så sitter jag vid min bästa väns "köks-ö" eller vad man nu kallar en sån där bänk-pryl som man har mitt i köket, och jag väntar på att min tvätt ska bli färdig samtidigt som hans mamma undrar om jag kanske vill ha en liten bit nyuppskuren cocosnöt. Jag har ännu ingen tvättmaskin i mitt lilla hus vilket är varför jag måste uppsöka vänner när jag inte längre har rena kläder, men då min bästaste vän bor endast ett par kvarter ifrån min enkla boning så är även det lättsamt.

Det fascinerar mig att vara här, för det känns på många sätt så overkligt. På min bakgård växer ett apelsinträd där små kolbri-fåglar ständigt flaxar omkring, och för folket här så är det helt normalt, medan det för mig är kanske det mest exotiska som jag kan föreställa mig.

Gårdagskvällen spenderade jag tillsammans med tre av mina vänner, men framåt midnattssnåret så delade vi på oss så att jag och min bästaste vän drog oss vidare till en klubb medan de andra valde att sätta styr mot någon hemmafest någonstans. För min del så blev det alltså dans för resten av kvällen, mycket skratt och märkliga små händelser inträffade, precis som de alltid gör här. En liten kille (jag referrerar till att han var kort) kom fram till mig och försökte sitt bästa för att se ball ut, han gjorde ett par nonchalanta handrörelser och sa; "So... are you from Swedeland or what?" Jag höjde på mitt buskiga ögonbryn och skulle precis till att svara någonting när någon räddade mig ur situationen genom att grabba tag i min arm och dra mig därifrån. I efterhand kan jag undra hur han visste att jag kom ifrån Sverige (även om han felaktigt uttryckte sig "Swedeland"), men å andra sidan så händer det ofta att helt okända människor vet saker om mig här. Att vara här i Mexico är nog det närmaste jag någonsin kommer komma berömmelse. Här vet alla vem du är.

Nu pustar jag ut efter en vecka av ovanligt intensivt skolarbete! Normalt sätt så är mina online-kurser inte allt för krävande, men nu föll det sig så att båda de kurserna som jag läser valde att lägga sina stora delmoment på samma vecka, vilket innebär att jag under den gångna veckan har skrivit otaliga uppsatser samt precis deltagit i ett obligatoriskt webseminarium där diverse olika filosofiska teorier diskuterades. En av kurserna som jag läser är alltså en filosofikurs, som egentligen inte intresserar mig överdrivet mycket, medan den andra kursen är en kurs i kreativt skrivande som jag faktiskt verkligen gillar! Vi tilldelas diverse skrivövningar varje vecka och nu senast så skrev vi en kort memoar; som våra gruppmedlemmar nu får kommentera och kritisera bäst de vill, vilket allt är lite skrämmande. Allt för att vi ska utvecklas och förbättras i vårat skrivande, något som ju inte skulle vara en nackdel på något sätt.

Är ofantligt trött på att sitta framför datorn dock eftersom att jag i princip bott framför datorskärmen under de senaste dagarna, för att försöka få allt klart i tid. Det är fortfarande ett par små moment som saknas, men det sparar jag tills imorgon. Just nu känner jag att jag förtjänat en paus. Ni ska dock inte tro att jag arbetar utan uppehåll, får så är det sannerligen inte. Igår såg jag exempelvis filmen "The Kids Are Alright", vilket är en film jag velat se länge, och det är också en film jag skulle vilja tipsa om. Till en början kunde jag inte riktigt se varför den skulle ha förtjänat en Oscars-nominering, men nu efter att ha sett klart den så tror jag att jag förstår. Den har ett väldigt intressant budskap, i alla fall utifrån hur jag tolkade den.

Jag och mina vänner har någonting mycket spännande på gång! Det visade sig här om dagen att en musiker som vi alla - kanske speciellt jag och min bästa vän - är mycket fästa vid (!!!) plannerade ett litet turné-stopp i en stad inte allt för långt härifrån, och vi dog omedelbart av upprymdhet. Det hela är fortfarande i plannerings-stadiet, men om det blir så att vi går så kommer jag nog tuppa av. Litegrann. ...Okej i ärlighetens namn så vill jag skrika ut "Oh my CHEESUS" och hoppa upp och ner i ren exhaltering, men då jag är en person med någorlunda självkontroll så ska jag försöka behärska mig. Okay who am I kidding; gaaaaaaaaaaaaah! I'm gonna die. Nog om detta. Det är i alla fall en person som jag varit fäst vid mycket länge, och som för inte allt för länge sedan släppte ett solo-album med samma namn som en färgglad fågel. Jag återkommer med uppdateringar på detta inom kort.

Det är en underbar känsla att vara så nära sina allra bästa vänner, och att alltid ha någon som man kan vända sig till. Någon som man kan skratta med, bråka med, slåss med och bara vara sig själv tillsammans med. Riktig vänskap är när man kan göra allt och ingenting utan att riskera att förlora varandra, just för att man vet var man har den andra. Det är fantastiskt att ha sådana vänner som man lika gärna kan slöa framför TVn med en hel dag som att vara ute på äventyr. Med äkta vänner har man aldrig tråkigt, och har man det så har man åtminstonde tråkigt tillsammans. Jag är och förblir en fantastiskt lyckligt lottad person.

Sitter här och sörplar i mig en Coca Cola samtidigt som jag funderar på de faktum att jag borde ägna min tid till att skriva filosofi-uppsatser om Seneca och Epicuros och deras syn på meningen med livet, då jag har ett online seminarium imorgon klockan 07.00 (på grund av tidsskillnaden) att förbereda mig för. Go do it! ...Tänker ni. Men istället väljer jag att spendera min dyrbara tid till att tala om för er precis vad det är som jag inte gör i detta nu. Jag känner mig lite reloaded faktiskt! Alla vet att jag egentligen föredrar att skriva på engelska, men det känns ändå på något sätt som om bloggande är mer lämpligt på svenska. Kanske är det för att mitt bloggande nu riktar sig till svensktalande än en gång..! Vilket ju inte var fallet när jag befann mig i Sverige. Då bloggade jag för mina vänner utomlands, men nu är jag ju här.

Idag skriver jag annars så att tangenterna glöder, åtminstonde mer eller mindre, men det är väl i princip mitt eget fel då jag har haft en månad på mig att göra det jag nu gör, men jag valde som alltid att spara det tills i sista minuten. Sådan är jag, och det är den studiemetod som fungerar bäst för mig. Fick dock som vanligt sällskap till frukosten varefter vi slängde oss ner på en lämplig säng och spanade in det senaste avsnittet av Glee, så riktigt så produktiv som jag vill låta påskina har jag nog inte varit idag. Är det någon stackars liten en där ute som inte följer Glee? I så fall tycker jag att det är hög tid att börja nu. Det är höjden av awesome.

Nu ska jag packa ihop mina saker och säla mig ut till mina vänners Universitet för att agera sällskap där under eftermiddagen, jag kommer att ta med mig min gröna dator Kurt under armen så att jag kan jobba med mitt under tiden som de jobbar med sitt. Solen skiner och jag uppskattar det till att vara runt 25+ utomhus, vilket ju inte är fy skam såhär i Februari. Hur kommer det sig att inte ALLA flyttar till Mexico? Det undrar jag. Här finns ju verkligen allt.

Det var det. Nu har jag varit frånvarande från allt vad bloggar heter alldeles för länge, mycket på grund av att jag varken har tid eller lust att sitta framför datorn mer än vad jag måste (till följd av online-kurserna som jag läser), men också för att jag har haft problem med att ta mig in på svenska websidor. Det har föreslagits att jag borde testa en annan blogg-server, en icke svensk, men något gör att jag hellre sälar mig tillbaka hit. Som ni ser så skriver jag plötsligt på svenska igen, av vilken anledning vet jag inte riktigt, men jag kände på något sätt att min blogg hade tappat sitt ursprungliga syfte. Det ursprungliga syftet var att uppdatera nära och kära om mina förehavanden när jag är på resande fot, och det gör jag nog allra bäst på svenska skulle jag tro. Vad säger ni? Ger ni mig en ny chans att pladdra på om mitt stundtals ointressanta liv? Mitt Svensson-liv i Mexico, det vill säga så icke-svenskt det bara kan bli.

Den senaste tiden har jag pysslat med allt och ingenting! Jag bor här i mitt lilla hus som jag delar med världens gulligaste lilla roomie, Sara heter hon och vi kommer alldeles förträffligt bra överens. Det är på något sätt en märklig känsla att tänka att jag bor här i Mexico, att jag har mitt egna rum i mitt egna hus, där jag har allt jag behöver inom ca ett kvarters avstånd. Min bästa vän bor en ca 3 minuters promenad bort, jag har en liten mini-affär vägg i vägg med mitt hus, en annan liten affär en minut bort och en stormarknad ungefär 5 minuters promenad härifrån. Varje morgon så kommer min bästa vän och en annan kompis och hälsar på mig när de har en ledig timme, jag bjuder dem på kaffe och så sitter vi där ute vid mitt lilla stenbord medan de sörplar i sig det och jag äter min frukost. Därefter så återgår de till sitt, jag slår mig ner vid min dator för att göra skolarbeten, och sen så sammanstrålar vi igen fram åt eftermiddagen allra senast. Oftast flera gånger innan dess också. Jag bor så pass bra till att mina vänners universitet ligger nära, så folk kommer och går hos mig dagligen.

Jag är så otroligt lycklig här så ni anar verkligen inte! Vad mer skulle jag kunna önska mig just nu? Absolut ingenting. Kanske att jag skulle vinna på lotto och bli ekonomiskt oberoende, det hade suttit fint, men i övrigt så kan jag inte tänka mig många saker som jag skulle kunna önska mig. I ärlighetens namn så saknar jag min familj dock! Min mamma, min pappa och mina knasiga systrar som man ibland undrar var sjutton de kom ifrån. Jag saknar dem, och jag önskar att man kunde ha alla sina loved ones på samma ställe, men det går ju uppenbarligen inte. Istället hoppas jag att de alla är lyckliga på sina egna håll, för jag är åtminstonde lycklig. Älskar er familjen! Glöm inte det. Även om jag är väldigt långt borta.