Nu är jag "hemma" igen i Obre, och jag kan ju säga direkt att det var en rejäl hetta som mötte mig när jag steg av bussen igår eftermiddag. Det är fortfarande inte i närheten av vad det kommer att vara senare under sommaren, men redan nu är det äckligt varmt här, så pass att jag var tvungen att stiga upp tidigt i morse och gå till Walmart där jag sedan köpte mig en redig bordsfläkt. Anledningen till att jag steg upp tidigt (knallade iväg klockan 8 på morgonen) var att jag visste att det senare under dagen skulle bli alldeles för varmt. Nu sitter jag här vid mitt köksbord med en liten fläkt i fejjan, och trots det så svettas jag redigt. Jag får nog ta och investera i en större fläkt nu här framöver, visst har vi luftkonditionering installerat, men det är för dyrt att dra igång med den såhär tidigt på året. Jag får helt enkelt stå ut en liten stund till.

Vill passa på att säga tack till min underbara farmor här som har gett mig en påskpresent! Tack så jättemycket farmor, det uppskattades verkligen och kom väl till pass, jag ska skriva ett redigt mail till dig inom kort. Tack tack, och hoppas att du läser detta, men det tror jag.

Resan tillbaka gick i alla fall alldeles utmärkt, jag steg av min bekväma buss i Culiacán och bytte till en annan (helt okej, men mindre lyxig) buss som sedan efter ett långt antal timmar släppte av mig på busstationen här. Två av mina vänner kom och hämtade upp mig, de körde mig hem och jag kände direkt "home sweet home" känslan göra sig påmind. Det spelar liksom inte riktigt någon roll hur bra man än har det på semestern, för det är ändå alltid skönt att komma hem till sitt eget. Mitt egna rum, mitt egna kök, mina egna döda kackerlackor på golvet. Min rumskompis är hos sin familj så jag är själv hemma, vilket på något sätt är ganska skönt. Ingen gas har jag dock så jag kan varken laga mat eller duscha varmt, men det kan jag stå ut med ett par dagar. Tro mig, en kall dusch är relativt välkommen i denna värme. Det var också precis vad jag gjorde när jag kom hem igår - jag hoppade ur mina resekläder och tog mig en riktigt kall (och snabb) dusch. Finns inget som att duscha av sig resedammet.

Det blev en kväll med skvaller och frozen yogurt igår med en vän, och nu sitter jag återigen här och väntar på henne då det vankas middag på en restaurang här i närheten. De har fantastiskt god kyckling. Sedan vill jag också passa på att säga att jag kommer pyssla och fixa lite med designen här framöver, så om saker och ting ser lite märkliga ut så beror det på att det är under konstruktion. Jag är ingen mäster-designare, så vi får allt se hur det går.

Just i detta nu så sitter jag på bussen. Betalade ungefär 30 kronor extra för att ta den lite lyxigare bussen som har internet, extra stora säten (två på ena sidan gången och ett på andra sidan, så jag sitter ensam i mitt stora fluffiga säte), separata toaletter för damer och herrar etc. Kände att det kunde vara värt det. Har redan varit på den här bussen i omkring 6 timmar, har sovit lite av och till så lite nattsömn har jag åtminstonde fått, och nu återstår endast någon timme på den här bussen innan det är dags för mig att byta till nästa buss. En lång resa med andra ord. För några minuter sedan så tryckte jag i mig min medhavda frukost: två dubbel-mackor med banan. Kanske inte mitt livs smartaste idé då det var bland det kladdigaste jag någonsin har varit med om, men gott var det åtminstonde, så det var ju inte ett helt misslyckande. Jag känner mig mätt och belåten och fortsätter nöjt min färd uppåt landet. Ett fruktansvärt störigt lock för öronen har slagit till vilket resulterar i att jag inte kan höra minsta lilla ljud i princip, mycket irriterande, men det har nog att göra med min förkylning som slagit till i kombination med alla kurvor på vägen såhär långt. Jag känner mig otroligt handikappad.

Innan jag lämnade Durango så åkte jag och kompisen jag bodde hos och åt sushi en sista gång innan min avfärd, och sedan körde han och en annan kille mig till busstationen. Egentligen borde jag försöka sova lite mer då det har varit lite si och så med det under natten, försökte tvinga mig själv till att sova för att inte drabbas av åksjuka, men det gick lite sådär. När jag säger att vägen dit där jag är nu är kurvig så skojar jag inte, utan det är alltså en extremt slingrig väg upp och ner för ett berg, där man knappt hinner ta en sväng innan det är dags att ta nästa, och där det stupar rakt ner alldeles bredvid vägkanten. Jag är inte den som blir åksjuk lätt, men till och med jag känner av de där kurvorna. Det är så märkligt att vara på resande fot... då det alltid påminner mig om andra resor, på gott och på ont. Jag tycker till exempel inte alls om avsked, hur oväsentliga de än är, för de påminner mig om andra avsked jag varit tvungen att ta, som varit så mycket svårare. Föredrar nästan att inte säga hej då alls.

Nu vet ni i alla fall att jag är på G, har ett bussbyte framför mig plus X antal timmar till på resande fot, men sen bör jag vara framme. I'll keep you updated. Ett par vänner har lovat att hämta upp mig i Obregon, så jag får sällskap så fort jag kommer dit åtminstonde. Nu: tupplur.

Nu har det varit lite frånvaro för mig här igen, fy på mig. Min bästaste vän har lämnat mig och åkt med sin familj till deras hemstad för påskfirande, och jag valde att stanna här av bekvämlighetsskäl. Har sedan han åkte umgåtts med vännen som jag bor hos, vi har varit runt staden både lite hit och dit, vi har shoppat och varit på bio. Det var tänkt att vi skulle spendera våra sista lovdagar i underbart soliga strandstaden Mazatlan nu i slutet av denna vecka, det vill säga jag och min bästaste vän plus några andra, men det blir tyvärr ingenting av med det. Tyvärr så var det lite illa plannerat och flertalet drog sig ur nu i sista stund, men i ärlighetens namn så är det bäst för mig. Har ett litet online-seminarium på fredag morgon som jag måste delta i, och om jag hade åkt till Mazatlan så hade jag kanske eventuellt inte kunnat hitta internetanslutning eller tid till att sätta mig ner framför datorn. Istället kommer jag återvända hem till Obregon ikväll så att jag är framme i god tid innan fredag morgon. Åker ikväll vid midnatt, imorgon på morgonen så byter jag buss och bör vara framme i Obre någon gång på eftermiddagen imorgon. Det blir första gången jag gör den resan själv då min bästaste vän fortfarande befinner sig med sin familj, men det ska nog inte vara några problem. Bussarna här är sjukligt bekväma kan jag lova, riktig lyx, och det är nästan så att man aldrig vill stiga av. Bussarna i Sverige eller USA (de jag är bekant med) kan inte mäta sig med bussarna här, då standarden här borta förvånansvärt nog är flertalet gånger högre.

Ikväll åker jag alltså. Har spenderat morgonen med att göra en inlämningsuppgift för min filosofikurs i Livets Mening, det gick snabbt och enkelt så nu har jag det ur världen. Jag måste nog erkänna att jag inte alls tar den kursen på samma allvar som jag tar kursen i Kreativt Skrivande, och om det är någonting som jag lärt mig inför nästa termin så är det att välja endast kurser som verkligen intresserar mig. Det är annars en riktigt spännande känsla att känna att man pluggar och känna att man sakta men säkert tjänar på sig högskolepoäng. Jag hade det trevligt när jag började plugga i Malmö men det som förstörde upplevelsen för mig var att jag kände mig så låst vid en och samma plats, jag kände mig uppbunden i och med att jag påbörjat ett treårigt program, och jag började tänka att det där med plugg kanske inte var för mig. Nu när jag har testat på distanskurser så har jag insett att det kanske är för mig trots allt, det där med att plugga, för nu när jag kan vara precis var som helst i världen medan jag pluggar så känner jag mig superbekväm. Nästa termin kommer dock att bli tuffare, då jag sökt in till 45 hp istället för 30 som jag haft den här terminen, och jag har en känsla av att även kurserna i sig kommer att vara tuffare. Det är dock vad som måste göras då jag plannerar att bygga ihop min egen examen med hjälp av fristående kurser, och det är lika bra att lägga in en högre växel redan här i nuläget. Vi får allt se hur det går med det.

Jag har tagit studielån och lever på det, och visst bekymrar det mig ibland att jag drar på mig lån som förr eller senare kommer behöva betalas tillbaka. Dock hade jag varit tvungen att ta samma lån om jag fortsatt plugga hemma i Malmö, och jag måste säga att jag betydligt hellre sitter här i Mexico och pluggar än vad jag sitter i Sverige och gör samma sak. Hellre spenderar jag mina lånade pengar på detta. Ett annat plus är ju att jag lever så otroligt mycket billigare här än vad jag någonsin hade kunnat göra i Sverige. Det är i ärlighetens namn ganska så ordentligt lyxigt, och jag förundras över det varje dag. Jag har det superbra här. :)

Min bästaste vän har en helt underbart galen familj som jag inte kan få nog av att umgås med. De är alla högljudda, utflippade, frispråkiga, glada och allmänt underbara, och det som kanske fascinerar mig allra mest är att de alla är classy och utseendemässigt attraktiva! Det är ungefär som att socialisera med familjen Cullen (Twilight), där alla begåvats med the blessing of ett trevligt utseende. De är alla långa, många är osedvanligt bleka i hyn och förvånansvärt snygga. Jag tänker och tänker men kan inte komma på en endaste en av min bästaste väns släktingar som inte passar in på den beskrivningen. Det är fascinerande.



Detta är bara två ur släkten, men jag lovar er att man verkligen förundras över de bra generna som denna familj uppenbarligen har belönats med. Det gäller både min bästaste vän, dennes syskon, kusiner, fastrar, mostrar, farbröder, mormodrar, brorsöner och allt. Undantagen är väldigt få har jag märkt. Jag känner mig som sagt alltid lite som om jag umgås med familjen Cullen, som om jag vore Bella - en vanlig dödlig - medan de är något annat. Kanske är det så..? Jag har alltid misstänkt min bästaste vän för att vara mer än vad han utger sig för att vara. Vampyr? Mja, det hade eventuellt kunnat vara en logisk förklaring.

Vi begav oss i alla fall ut till en bar igår kväll. Det var jag, min bästaste vän, två av dennes systrar, den enas man och tre kusiner - inget litet gäng med andra ord. Vi vandrade huvudgatan nere i centrum fram, drog till oss uppmärksamhet där vi gick i samlad (och uppklädd) trupp bland slashasar, trötta turistande familjer och beväpnade poliskonstaplar. Tillslut hittade vi en bar som föll oss i smaken, slog oss ner och hängde sedan där i åtskilliga timmar tills det var stängningsdags. Påväg tillbaka till bilen så slogs jag och min bästaste vän av en impuls, vinkade glatt hej då till de andra och med deras frågande blickar i nacken så hoppade vi in i en taxi och försvann ut i natten. ...Or something. Vi letade oss till en fest vi fått nys om, spenderade resten av natten där och sov sedan över hos en kompis. Denna morgon tog vi en taxi tillbaka till våra respektive boenden, köpte en kaffe på vägen och så var allt frid och fröjd. Helt klart en kväll värd att läggas på minnet, av flertalet anledningar.

Solen skiner på både höns och kaniner här i staden och jag preparerar mig dagligen med tjocka lager solkräm. Detta till trots så flagnar huden lite lätt på mina axlar, något som jag dock tror är ett resultat av för mycket pool-solande den där dagen i Guadalajara, but anyway.

De senaste dagarna har jag tagit det lugnt, druckit Bubble Tea och ätit god mat, varvat med omkringåkande i stan med mina vänner och bekanta. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska åka tillbaka "hem" nu inom de närmaste dagarna, eller om jag ska stanna och invänta min bästaste väns hemresa. Det slog mig precis nu i dagarna att det är påsk just nu! Jag känner dock ingen direkt påskkänsla här. Visst firar de påsk men de firar också på ett helt annat sätt och kanske är det just därför som jag överväger att åka hem till mitt hus, då det känns som om detta är en högtid som folk ska spendera med sina respektive familjer. Utan att ha en svensk tjej drällandes i hälarna på dem. Detta är givetvis endast i mitt huvud och folk skulle nog bitch-lappa mig om de hörde mina tankar, men det är absolut inget negativt menat, jag menar mest att jag känner att jag helt enkelt inte VILL tränga mig på, hur inbjuden jag än är. Det enda som egentligen hindrar mig från att åka hemåt redan nu är att jag har så pass roligt här, och att det alltid händer något. Om jag åker tillbaka till Obre så ser jag mest troligt fram emot en vecka i ensamhet då de flesta där borta är bortresta med sina familjer, och jag är inte säker på att det lockar sådär överdrivet. Jag avvaktar lite lätt med mitt beslut.

Just nu är jag hungrig. Igen. Klockan är 4 på eftermiddagen och jag har inte fått mig någon riktig mat ännu! Visst skulle jag kunna gå ut i köket och norpa mig något, men som man säger på spanska: Me da pena. Det är liksom inte mitt hus, och vännen jag bor med tycks magiskt nog ha gått upp i rök. Istället sitter jag här och drömmer om biograf-popcorn, fruktsallad, sushi och annat smakligt. Snart ska jag dock ta mig i kragen och gå och skaffa fram något att fylla min tomma mage med. Men just de där popcornen vore inte fel... jag vill gå på bio! Se en riktigt bra film. Jag vet vilken jag vill se men den tycks inte ha gått upp på biograferna här i stan ännu. "La Otra Familia" är det som jag vill se, jag avlider av begär att se den i ärlighetens namn, då dess rykte har nått mig. Den behandlar ett enligt mig väldigt viktigt ämne, och någonting som också är väldigt relevant. Så fort den dyker upp ska den ses.

Jag har tagit mig ytterligare en etapp på resan! Just nu befinner jag mig i Durango, bussresan gick bra och vi blev endast stoppade ett par gånger. En gång av polisen så att de kunde söka igenom bussen och kolla ID-handlingar på de resande, och en gång så att chaffören kunde få sig en liten rast. Det är rutin att polis och militär stoppar bussarna här i Mexico, ibland söker de igenom bagaget, ibland gör de en grundlig undersökning av bussen (jag har varit med om att de nästan plockat bussen i bitar), ibland går de bara igenom och ibland kollar de ID-handlingar som de gjorde igår. Det är alltså att rekommendera att som utlänning ha passet till hands då man reser med buss i Mexico, då de ofta vill dubbelkolla att man inte befinner sig här illegalt. För mig var det inga problem då jag hade passet i väskan och polisen i fråga var trevlig och hurtig (och pratade engelska trots att jag med lätthet hade förstått honom även på spanska). Anledningen till att polis och militär gör detta är av säkerhetsskäl, då det ju tyvärr är mycket osäkerhet här. De söker efter knark och vapen mestadels skulle jag gissa, men jag vet inte helt säkert. Det är ett annat liv än i Sverige.

Visst tänker jag på det här med osäkerheten när jag är här, för även om jag bor i en väldigt lugn stad så är ju tyvärr inte hela landet detsamma. Osäkerheten har ökat bland annat här där jag befinner mig just nu, och det gör mig på allvar ledsen. Det är en sådan fantastisk stad, ett sådant fantastiskt land och med en sådan fantastisk kultur att de förtjänar så mycket bättre. Det finns även otroligt många fördomar mot Mexico just på grund av det man läser i tidningarna och det som sprids på nyheterna världen över, och visst är det sant det som skrivs (tyvärr), men här finns så otroligt mycket mer som man ofta inte hör ett ord om. Det positiva drunknar i allt det negativa, trots att det enligt mig är helt tvärt om när man är här. Det positiva överväger otroligt mycket. Det går inte att gå runt och vara rädd och orolig, för då missar man allt. Mitt hjärta har bosatt sig här i Mexico, och även den dag då jag åker härifrån så kommer det nog att bo kvar här. Det spelar liten roll för mig det krig som pågår, för visst är det nära på ett krig, även om mycket av det pågår i det dolda. Mexico förtjänar mycket bättre.

Som sagt så bor jag i en väldigt lugn stad där än så länge ingenting händer, och jag tror och hoppas att det kommer förbli så. Tyvärr gäller ju inte detta hela Mexico, och det är ovant för mig som svensk att se nyhetsrapportagen på TV om kroppar som hittas, byggnader som sprängs och random skjutattentat. Väldigt tråkigt är det. Ni där hemma har dock ingen anledning att oroa er, för jag är i trygghet och jag är alltid försiktig. Jag skulle heller inte avråda någon ifrån att åka till Mexico, för än en gång vill jag påpeka att det är ett sånt fantastiskt land att jag inte ens finner ord för att beskriva det. Kom hit och se själva tycker jag. :) Underbart.

Dagen som ingen har väntat på. I eftermiddag är det dags för oss att hoppa på vår buss till Mexico City, och därefter byta buss och åka vidare. Jag kommer sedan (som det ser ut nu) fortsätta direkt till Obregon, vilket innebär att jag har en monstruöst lång resa framför mig.

Jag vill verkligen ta en dusch just nu men av någon anledning så tycks det inte finnas något varmvatten, gissar att "boilern" inte är påslagen eller något, men ack så irriterande då jag hade för avsikt att duscha och göra mig klar innan alla i huset vaknar. Det kunde jag visst glömma. Jag misstänker att detta är mitt sista inlägg på resande fot, och nästa gång ni hör av mig så är jag antagligen tillbaka "hemma" i min stad. Jag känner att jag har varit duktig på att hålla omvärlden uppdaterad under den här resan! Det beror på att hemma i Obregon så är det mer eller mindre vardag, visst gör vi saker varje dag, men i och med att det har blivit vardag för mig så är det ibland svårt att hitta något att rapportera hem, medan nu under den här resan så har vi gjort massor av saker som vi kanske inte normalt gör. Jag ska dock försöka bli bättre på att rapportera även när jag är i Obregon från och med nu. Jag ska se till att göra en ordentlig ansträngning, men jag kan inte garantera något. Vi får helt enkelt se.



Nej... jag vill inte avsluta våran resa, verkligen inte, men tyvärr finns det inte mycket att göra åt saken. Resan kommer ta slut antingen jag vill eller inte. Jag har sett så mycket på de här dagarna, lärt mig mycket och kommit till en del insikter om mig själv. Det har varit bra för mig.

Min semester med bästaste vännen börjar sakta men säkert att lida mot sitt slut. Vi har bestämt oss för att skippa Mexico City då vi inte har boende där för tillfället, och vi känner inte för att betala för det. Visserligen passerade vi Mexico City på väg hit till Puebla och vi kommer att passera igen påväg tillbaka, men att bara stanna på busstationen för att byta buss räknas inte riktigt. Istället åker vi nog tillbaka till staden där jag har firat jul nu de senaste två åren, vi stannar några dagar och sedan åker jag hem till Obregon och bästaste vännen hem till sin hemstad för att fira påsk med sin familj. Visst är jag inbjuden jag med men jag väljer att åka hem till mitt hus av flera anledningar. Dels för att jag känner att min bästaste vän kan behöva spendera lite tid med sin familj utan att behöva känna något ansvar för mitt välbefinnande, och också av den enkla anledningen att osäkerheten är relativt hög i hans hemstad och att jag aldrig riktigt har känt mig bekväm där. En dag ska jag ge staden en chans, för jag vet att de gånger jag har varit där så har jag varit mycket mer osäker på mig själv och min spanska än vad jag är nu, så kanske gav jag av de anledningarna det inte en rättvis chans. Hur som helst, det får bli en annan gång för när bästaste vännen åker dit för att spendera en vecka där innan skolan börjar igen så åker jag hem till Obregon. Det har varit en fantastisk resa, en av mitt livs allra bästa, men ingenting varar för evigt. Vardagen hemma i Obregon kallar på oss.



Hur underbart är det inte att resa runt med någon som står en riktigt nära, och som man verkligen går perfekt ihop med? Jag och min bästaste vän är inte alltid snälla med varandra, verkligen inte, för vi slåss och bråkar och är arga på varandra nästan jämt. Det är dock det som är så härligt, för mellan varven så skrattar vi som inga andra, vi har våra egna inside jokes och vi vet att våra bråk inte förändrar någonting. Det sägs att det inte är förrän man bråkat ordentligt med någon som man verkligen känner den personen. Jag och min bästaste vän känner varandra utan och innan, vi känner till varandras bra och mindre dåliga sidor, och trots att vi båda är hopplösa fall på våra egna sätt så är vi ändå de allra bästaste vänner. Detta gör vår vänskap oförstörbar, för om vi har stått ut med varandra genom vått och tort genom allt vi har varit med om, då finns det inget som kan förstöra det. Det finns ingen som jag tycker så mycket om att umgås med, det spelar ingen roll om vi slåss, skrattar, bara hänger eller hittar på bus, för vi har världens bästa vänskap. Skål på den säger jag bara. Det är allt bra fint.

Min bästaste vän är också det ultimata resesällskapet, och våra resor blir alltid spektakulära. Den här resan har verkligen inte varit ett undantag. Om ni visste allt som har hänt så skulle ni bli förundrade, det är som att leva i en film. Folk säger alltid till oss att "jag förstår inte hur allt kan hända er", och det är verkligen sant. De märkligaste och mest absurda saker händer alltid när vi är tillsammans, sådant som man inte tror att kan hända, och som sedan blir till mycket intressanta historier att berätta för omvärlden. Ibland undrar jag hur jag hamnade här.

Resan må närma sig sitt slut, men det gör inte äventyren. Igår klubbade vi glatt, det blev inga Strawberry Coladas men det fick duga i alla fall. Nu är jag hungrig, skulle gärna trycka i mig Chiles Rellenos eller kanske Pozole, men det blir sällan riktigt som jag vill på det planet, så jag får nog knipa igen och invänta att de andra vaknar. Varför vaknar jag alltid först av alla?

Okej hej och hå vilken morgon att vakna upp till! Gårdagskvällen innehöll regn och åska, något jag insåg att jag inte alls är van vid! I Obregon regnar det aldrig, verkligen aldrig, förutom under en kort regnperiod i augusti när det regnar galet mycket och åskar varje dag. I övrigt så regnar det inte, så igår när åskan mullrade och regned smattrade mot marken så kändes det ovant, men trevligt. Jag tycker om regn och åska, det gör mig på något sätt lugn och glad till mods. Ville ta kort på blixtarna men lyckades tyvärr aldrig. De ville inte fastna.

Först, som omnämnt i förra inlägget, så chillade jag med rumskompisen i hans rum. Vi tittade på film, åt choklad och kikade ut på ovädret som drog in över staden. Därefter blev det en snabb tillfixning, hem till någons vän där vi lekte Ponte Pedo och slurpade Modelo (not my favorite, men är det semester så är det), och sen begav vi oss ut till en lång gata full av barer. Vi hamnade på en av dem där jag provade den godaste drink jag någonsin har provat i mitt arma liv! Inte bara den godaste drinken... den godaste grejen över huvud taget! I died. Och jag dör vid bara tanken på det. Är det någon där ute som har provat en Strawberry Colada någon gång? Det är alltså som en Piña Colada fast minus piña (ananas), och med jorgdubb istället. Helt fantastiskt underbart gott, en riktig smakexplotion, och jag var så lycklig där jag satt med min litermugg. Hade med lätthet kunnat sörpla i mig ytterligare en liter om det inte hade varit så att baren stängde där i den vevan, men vid närmare eftertanke så var det nog lika bra.



På hemvägen stannade vi och åt Tacos, och av någon anledning så kände jag behovet av att trycka i mig två enorma Tacos Arabes plus en annan grej som de ansåg att jag borde prova. Såhär i efterhand så ångrar jag mig lite lätt, det var alldeles för mättsamt, men om jag inte hade provat dem så hade jag med säkerhet ångrat det med. Nu har jag precis tagit en iskall dusch då vi inte har någon gas i det här huset för tillfället, vilket innebär att det inte finns något varmvatten. Mysigt. Jag är törstig som en hund men vattnet här smakar märkligt (undrar i tysthet hur länge sedan det var som de köpte den dunken) och ingen annan är vaken. Hade kunnat gå och köpa en flaska någonstans, men grabben i vilkens rum min resväska med mina kläder står har låst in sig, vilket betyder att jag sitter här i pyjamas med apor på. Känns inte som den ultimata outfiten för att gå ut. Jag får helt enkelt vänta. Or go back to sleep.

Jag är glad. Jag är nog över huvud taget en väldigt glad person, de minsta små saker kan göra mig glad och lycklig, och jag älskar den där känslan av att vara uppfylld av lyckokänslor, så att det känns som om ingen i världen kan vara så lycklig som man själv känner sig. Just nu är det egentligen inget speciellt som gör mig lycklig, det är bara känslan av att vara ute och leva mitt eget liv på mina egna villkor, jag är tillsammans med människor som betyder massor för mig och jag får uppleva sådant som många nog bara drömmer om. Lucky me.

Dagen till ära har jag investerat i ett par jeans-shorts! Jag handlar aldrig kläder, kanske mest för att shoppingen hemma i Obregon kanske inte är den mest tillgängliga, men också för att jag lägger mina pengar på annat. Idag kände jag dock att det var dags för en liten investering, då det redan är riktigt varmt (30 plus här i Puebla just nu), och det kommer bli varmare då det ännu bara är vår. Som sagt så stiger graderna upp till 50 plus i Obregon på somrarna, och även om jag kommer spendera större delen av sommaren i DC så kommer jag nog få tillräckligt med hetta här i Mexico innan jag åker. Sommar i DC är ju heller inte att leka med, aldrig har jag plågats så mycket som under min första sommar i DC! Nej, graderna går ju inte direkt upp till 50+ där, men det är en annorlunda typ av hetta som verkligen tär på en. Trots det så längtar jag. Men ja, med allt detta i åtanke så kände jag att jag kunde spendera 160 kronor på ett par shorts. Det kommer att vara välinvesterade pengar känner jag. De sitter perfekt.

Här i Puebla så bor vi hos en kompis som delar ett stort hus med två andra killar. Just nu hänger jag i en av hans rumskompisars rum, lyssnar på Nirvana, äter chokladdoppade kakbitar och tar det allmänt lugnt. Det är fredag idag, vilket antagligen innebär utgång i någon form. Kanske klubb, kanske bar, kanske någonting annat. Det visar sig nog framöver kvällen.

Nu återkommer vi till vad det egentligen var jag menade när jag sa att allting här är ätbart. Sedan tidigare har jag blivit tillsagt att här i Puebla så måste jag prova på en delikatess som de har här. Det är i princip gräshoppeliknande insekter preparerade med salsa, salt och lime. Låter inte särskilt frestande, eller hur? Men... man ska ju ta seden dit man kommer, så jag fann mig snällt i mitt öde. Skåda de små äcklen som jag frivilligt stoppade i munnen.

Mysiga right? Det konstiga var att när man väl hade smakat så var det plötsligt inte särskilt mycket konstigt med det. De smakade ungefär som grillad kyckling, som en knaprig grillad kycklingvinge, och jag provade flertalet innan jag kände att det fick vara någon hejd. Det är konstigt egentligen att vi anser insekter vara äckliga medan vi äter sådant som krabba, räka och liknande, för när man tänker efter så ser ju skaldjur ungefär ut som insekter..! Bara det att de lever i vatten. Vet inte om de där småkrypen är något som jag skulle sitta och knapra på en fredagskväll direkt, men det var förvånande nog inget fel på smaken. Gulliga var de dock inte.

Hade precis en av de bästa dagarna jag tror att jag har haft i hela mitt liv. Kan inte riktigt säga exakt vad det var som gjorde min dag, det var snarare allting tillsammans. Vi steg upp imorse, jag och min bästaste vän, och gjorde oss i ordning för en dag ute på äventyr. Våra vänner som bor här i Puebla hade skola hela dagen, så det var bara vi. Sedan tidigare var det bestämt att vi skulle besöka pyramiderna här, så vi gav oss ut med det i sinne. Det är alltid spännande när vi är ute på äventyr då man aldrig riktigt vet vad som kan tänkas hända, och vi tog oss via två olika bussar (och diverse små roliga anekdoter) till vår spännande destination.

Jag har inga bättre ord än 'wow' för vad jag såg. Absolut en av de häftigaste platser jag någonsin besökt, med en massiv pyramid till stora delar dold under jord, men som ändå är synlig från många vinklar. Vi vandrade runt i gamla trappor, upp för backar och ner för backar, och hela tiden med en otrolig utsikt över staden. Platsen riktigt andades av gamla anor och traditioner, om jag får vara så pass poetisk som till att säga det. It was mind-blowing.

Det gick också att skymta vulkanen här i Puebla, långt borta vid horisonten, så nu kan jag också säga att jag sett min första vulkan. Bästaste vännen som varit där förut visade mig runt och berättade det som han visste om platsen, solen stekte och vädret var perfekt. Vi skrattade och pratade som alltid, hade ett mindre vattenkrig och fnissade åt folk som passerade oss.

Därefter gick vi och åt tre-rätters lunch plus efterätt och kaffe, vilket jag kan känna är lite lyxigt, men här är det tydligen helt normalt och kostar inte mer än en femtiolapp. Jag är fortfarande så mätt att jag aldrig vill äta mer, men gott var det. Vi pratade länge och om allt, tackade artigt nej gång på gång när allt ifrån gamla kvinnor till små barn kom och ville sälja oss krimskrams, och när vi slutligen kände oss nöjda så var det så precis att vår vän ringde oss och erbjöd sig att hämta upp oss. Vi kände oss nöjda efter allt vårt gående och tackade ja, slog oss ner i en park och drack en cola medan vi väntade, och nu är vi tillbaka i huset igen.

Det var verkligen en helt obeskrivligt fantastisk dag! Innehöll allt som en bra dag ska innehålla. Allt ifrån spännande sightseeing till goda frukter och intressanta småkryp. Jag återkommer angående småkrypen. Men jag säger en sak... allt är ätbart här borta. A L L T.

Här sitter jag i ett stort och tomt hus! Vännen vi nu bor hos i Puebla har precis flyttat in så det finns fortfarande inga möbler, men det är ett spännande hus med mycket potential. Den här staden är annorlunda från alla andra Mexikanska städer som jag hittills har haft nöjet att besöka! Uppe i norr där jag normalt bor så är allting över lag väldigt amerikanskt då det ligger så pass nära den amerikanska gränsen, men här nere ser det ut ungefär så som man föreställer sig att det ska se ut i Mexico, när man inte vet bättre. Majoriteten av folket är mörka i hyn och korta, och här finns både pyramider och en vulkan. Exotiskt är vad det är, men jag önskar att det fanns ett större och bättre ord för det. Jag är så otroligt fascinerad av detta land att jag inte riktigt vet vad jag ska göra av mig själv. Det är så mycket att ta in hela tiden.

Under gårdagen besökte vi ytterligare ett universitet, men då här i Puebla. Vår vän gick till sin lektion och jag och bästaste vännen strövade iväg längs gator kantade av folk som sålde ätbara saker av alla tänkbara slag. Vi gick därefter (tillsammans med vår vän på dennes lediga timme) och åt en billig tre-rätters lunch och sedan slog vi oss ner på Starbucks. Det var ett helt år sedan jag senast drack någonting från Starbucks! I vår lilla stad i norr finns inget sådant, men här i de större städerna så kan man hitta ett både lite här och där. Jag förhandlade lite med mannen bakom disken och fick tillslut min ultimata kalla kaffedrink.

Använder mitt andranamn här ibland när någon frågar om mitt namn (det vill säga någon jag inte känner, som exempelvis en barista på Starbucks) då det gör att jag slipper få konstiga och frågande blickar för att därefter förklara stavningen för dem. Jag gör det enkelt för mig.

Idag blir det sightseeing och pyramider, något som i min värld låter ungefär så exotiskt som något bara kan vara. Vi får se hur det går. Mycket gående har utlovats, men jag är redo.

Efter våran dag av stekande så tog våra hosts med oss ut till ett stort köpcenter för att se oss omkring. Det hela var otroligt amerikanskt och om jag inte hade vetat bättre så hade jag seriöst trott att jag var i USA. Älskade Guadalajara, otroligt fin stad med spännande människor och stora byggnader. Det blev en cerveza på Chili’s och därefter begav vi oss hem.

Dagen efter, det vill säga igår, så lyckades vi med konststycket att ta oss ut på lite sightseeing. Vi begav oss först med en av tjejerna vi bodde hos till hennes universitet där hon hade en lektion att gå till, för att sedan kunna guida oss runt. Jag blev djupt imponerad av universitetet! Riktig college-känsla, superstort och som en egen liten värld där inne med restauranger och prylar. Köpte världens godaste frukt och yoghurt-blandning till frukost, och så satte jag och bästaste vännen oss ner och inväntade vår plannerade rundtur runt staden.

Det blev en sväng runt ett kokande varmt downtown Guadalajara, jag var tvungen att gå och köpa ny laddare till kameran då min mystiskt nog har försvunnit, men jag hittade som tur var en som fungerade åtminstonde något sådär. Vad skulle jag göra utan kamera liksom? Laddare behövdes, kosta vad det kosta ville. Vi mötte upp med vår andra vän och vandrade vidare vi fyra, och vi passade på att låta en liten man på gatan rita av oss. Han var dock inte särskilt begåvad visade det sig, men för omkring en tjugolapp så var det definitivt värt det.

Efter rundturen åt vi middag, åkte hem och duschade och slog oss sedan ner på en liten bar. Jag och min bästaste vän hade köpt våra bussbiljetter och skulle lämna stället lite senare den kvällen, vilket vi också gjorde. Vi hoppade på en buss som över natten tog oss till Mexico City, och därifrån begav vi oss vidare till Puebla, där jag nu befinner mig. Jag kommer sakna Guadalajara, en fantastisk stad, men hela den här resan är ett sånt otroligt stort äventyr att jag aldrig vill att den ska ta slut. Jag rapporterar vidare snart. Mycket som händer hela tiden.

Jag förundras just nu ständigt över det faktum att det här livet jag lever faktiskt är mitt liv! Det är helt otroligt där jag är just nu. Sist jag skrev så hade vi precis sett Brandon Flowers i Guadalajara, vilket ju som sagt var makalöst, och vi spenderade ytterligare ett par dagar i stan. Efterföljande dag var det tänkt att vi skulle stiga upp tidigt och gå på sightseeing, men jag och min bästaste vän bestämde oss istället för att vila ut en dag. Det är det som är det mest fantastiska med den här resan, att vi inte har några fasta resplaner, utan vi kan anpassa dem lite som vi vill. Vi stannade hemma hos vännerna vi bodde hos, på morgonen tog vi med oss vår frukost ut och satte oss vid grannskapets gemensamma pool, och resten av dagen spenderades med dumheter i poolen. Inga kan ha så roligt som vi, det tror jag verkligen inte.

...Något vi också fick betala dyrt för sedan då jag och min vän antog en högröd färg på utvalda ställen. Alldeles för mycket sol för oss. Jag använde dock solkräm men missade uppenbarligen ett par små fläckar som nu smärtar mig djupt. Det bevisade dock för mig vilken skillnad solkräm faktiskt gör, så om jag var beroende av det tidigare så är jag än mer beroende av det nu. Solen i Guadalajara är annorlunda mot den i Obregon. I Obregon är det hett som i hetast tänkbara bastun, men solen tar av någon anledning inte! Jag blir inte brun där, men i Guadalajara blev jag stekt på endast en dag. Märkligt. Länge leve solkrämen.

Här sitter jag nu i Guadalajara och ser nöjd och glad ut! I förrgår steg vi på vår buss vid halv sju på kvällen, och vi kom fram cirkus 14 timmar senare. Blev upphämtade av en tjej som vi skulle få bo hos, och därefter gick vi och åt i princip de största Quesadillas som jag någonsin har sett. Inte så dumt, men inte riktigt den typen av mat jag föredrar att äta till frukost. Jag saknade min havregrynsgröt. Haha. Själva resan gick dock alldeles utmärkt då vi sov mer eller mindre hela vägen, så det gick enkelt och smärtfritt. Jag råkar tycka om att åka buss.

Guadalajara (det jag sett såhär långt) är en fantastisk stad! Stor och på något sätt ganska så Amerikansk, jag hade nästan lika gärna kunnat vara i USA. Dock har de bättre mat här. Nej men jag trivs som fisken i vattnet här alla redan. Vi bor som sagt hos en bekant i ett mycket trevligt litet lägenhetshus med en gemensam pool utanför för grannskapet att doppa sig i. Kanske plaskar vi runt i den lite senare. Det beror på hur planen för den här dagen ser ut.

Igår inföll dock det som vi i själva verket kom hit för..! Konsert med Brandon Flowers. Oh my gosh säger jag bara. Vi kom dit två timmar innan insläppet och hittade världens längsta kö där vi snällt fick stå i stekande sol, därefter blev vi insläppta och hittade oss bra platser i folkvimlet. Det var varmt och svettigt som bara den. Någon timme senare kom förbandet ut och spelade, och så slutligen kom den vi alla hade väntat på; Brandon Flowers i sin röda skjorta och svarta väst. Mexico var mer än redo för honom. Redan innan han kom ut så sjöngs låtar av publiken för att få upp stämningen, det hojtades och skrek och det hela var otroligt mäktigt. Det var ingen stor lokal så vi stod nära, och jag kan lätt säga att detta överträffade den gången när jag såg Brandon Flowers tillsammans med the Killers.



Jag är blown away och bortblåst, så fantastiskt var det! Finner inga ord. Alla sjöng med och herr Flowers stod mest där och skrattade mellan låtarna, det var ett inslag med Mariachi vilket imponerade stort på mig och den mexikanska publiken, och tiden han spelade gick fort. Alldeles för fort. När det var slut gick vi ut i den friska luften, lika star-struck allihopa, och så åkte vi och åt ett par rediga tacos. ...Eller en bakad potatis åt jag, men det är irrelevant.

Idag tar vi det lugnt, och kanske fortsätter vi vår resa redan nu ikväll. Det återstår att se. Jag har det i alla fall alldeles utomordentligt bra och jag kunde inte vara mer nöjd med tillvaron än vad jag är just nu. Det väntar verkligen äventyr bakom precis varje hörn. Mexico är fantastiskt.

Här sitter jag och hungrar i min ensamhet! Jag har ett sånt där ögonblick när jag är så pass hungrig att jag på något sätt inte känner mig sugen på någonting! Det är som om man passerat stadiet där man var sugen på allt, så här sitter jag nu hungrig, utan att kunna komma på vad jag vill äta. Nu låter det som om jag inte har ätit på flera dygn, men så är inte fallet, det kan jag garantera. Jag åt pizza tidigare till lunch, så det går ingen nöd på mig. Vad jag verkligen skulle vilja ha är en hemmagjort jordgubbs-smoothie (jag gör de allra bästa I gotta say), eller kanske frozen yogurt, men inget av det har jag tillgång till inte. En hotdog från mannen som säljer hotdogs vid gatukanten ett par kvarter bort? Visst är de goda men nej, de lockar inte idag. Inte heller lockar nudlarna i skåpet, brödet eller äggen i kylen. Något annat har jag nog inte. Havregrynsgröt, men det känns ju lite trist med tanke på att jag åt det till frukost. En sallad med räkor hade varit ganska gott, eller sushi... men det har jag ju definitivt inte liggandes hemma. Ack vilka problem jag har här borta. Hungrig är jag dock fortfarande.

Min roomie och jag satt här inne på mitt rum och pratade alldeles nyss, någonting som jag känner nu att vi borde göra oftare! Det var riktigt mysigt. Vi pratade om allt och ingenting. Hennes familj är på besök vilket jag kan känna är lite begränsande, för då känns det plötsligt som om jag är inneboende eller här på besök, och inte som om det här är mitt hem. Men jag klagar inte, jag bor ju här, och de är alla snälla och trevliga. ...Även om mamman har märkliga regler för oss som att vi inte får ha pojkar på rummet. Pojkar får hälsa på i vårat hus men i våra sovrum får endast flickor titta in är det sagt. Det handlar alltså inte om pojkar som sover över, utan pojkar får enligt min rumskompis mamma över huvud taget inte beträda sovrummen. Fniss fniss sa jag när hon satte de reglerna den dagen jag flyttade in, för jag måste säga att det lät lite fånigt i mina öron. Visst att min rumskompis bara är 18, men jag är ju ändå 22. Att större delen av mina närmaste vänner också är pojkar är ju ytterligare en grej, men min rumskompis mamma bor ju inte här så när hon inte är här så får mina manliga vänner visst titta in hos mig på mitt rum om de vill. Jag tycker bara att det är lite roligt att hon satte den "regeln" över huvud taget. Barn, speciellt flickor, är så mycket hårdare hållna här än vad vi svenskar är vana vid. Det är mycket mer att man ber om lov från sina föräldrar innan man tar några beslut här, om det så bara handlar om att sova över hos en kompis eller åka bort på en dagstur. Det är något jag inte är van vid, och jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att det är positivt eller negativt. Jag behöver ju dock aldrig be om lov föör något, för min mamma är ju relativt långt borta. Hehehe. Det du mamsen! Jag kan ta mig för vad jag vill.

Hittade en bild på min kamera som jag tog i vintras när jag fortfarande var i Sverige. Jag och mamma åkte ner och hälsade på hos lillasyster i Karlstad, och passade på att hämta hem hunden som bor hos henne. Jag saknar att ha en hund! Min bästaste vän har en lat en stackare som jag alltid åker på att promenera med varje gång jag kommer och hälsar på, men den är lite halvsmutsig och inte alls särskilt gosig. Drägglar gör den också. Här om dagen såg jag hur de sålde ludna små valpar vid vägkanten. Jag ville hoppa ur bilen och köpa dem allihopa. De såg så ulliga och gosiga ut där de kravlade runt i sin lilla bur.

Imorgon åker vi till Guadalajara! Det är en ca 15 timmar lång bussresa skulle jag tro, men vi åker över natten så det bör gå i ett naffs. Jag tycker om att åka buss, speciellt långfärdsbussarna här. Sjukligt bekväma, så pass att man aldrig vill stiga av. Imorgon.

En av de saker som jag förundras mycket av här borta är att folk inte använder dammsugare! Istället så sopar man golven rena. Det känns som ett väldigt slöseri av tid enligt mig, och jag har flertalet gånger frågat hur det kommer sig att folk inte använder dammsugare istället, men det är det inte riktigt någon som har något svar på. Vi har kommit fram till att det är ungefär lika märkligt som att vi i Sverige inte använder torktumlare. Åtminstonde inte i samma utsträckning som här och i USA. Här och i USA har folk torktumlare till höger och vänster, medan vi i Sverige där vintrarna är kalla och det tar år och dar för kläder att torka inte använder torktumlare. Vad har vi för förklaring till det? Som sagt; lika märkligt som att vi inte använder torktumlare tycker jag att det är att de inte använder dammsugare här. Det är ju inte så att man inte KAN köpa sig en dammsugare om man skulle vilja ha en, för självklart finns de att köpa, men det tycks helt enkelt vara så att folk föredrar att sopa. Andra länder andra seder.

Igår gjorde jag en riktig storhandling på Walmart och inhandlade allt från insektsdödare till schampo, solkräm och världens största avocado. Dyrt blev det i slutenden men jag känner mig nöjd då det var saker som jag behövde, men som man aldrig riktigt tar sig för att köpa då det på något sätt är så otroligt trist. Vem vill lägga pengar på döda-kackerlacka-medel och schampo liksom? Men det gjorde jag. När jag kom hem sprejade jag ner hela huset för att bli av med våra äckliga odjur, vilket resulterade i lätt andnöd och behovet av X antal öppna fönster och dörrar. Jag tror dock att det givit resultat då jag minuterna senare hittade en död kackerlackis utanför min dörr. Död åt monstren. Med mitt nya medel är deras herrevälde över.

Nu har många lass av småbekymmer lyfts från mina axlar! Igår köpte vi våra bussbiljetter till Guadalajara, vilket betyder att de kostnaderna är ur vägen och jag slipper bekymra mig för hur mycket det kan tänkas ska bli. Det var aldrig någon kris men det är skönt att ha det betalat så att man slipper räkna in det i sin budget. Bussbiljett-köpet var dock inte det största jag åstadkom igår, utan jag klickade även hem flygbiljetter till DC i sommar! Vad sägs om detta? Det är en otrolig lättnad för mig faktiskt att få det gjort, då jag aldrig riktigt kan känna att något är "set in stone" förrän jag har biljetter och allt i min hand. Jag har varit orolig för att biljettpriserna skulle stiga så att jag plötsligt inte skulle ha råd, men så igår slog jag till, och det visade sig att dollarn var betydligt lägre än väntat vilket betydde att jag inte behövde betala i närheten av så mycket som jag hade ställt in mig på. Jag är så otroligt nöjd med tillvaron.

Det var jag och min bästaste vän som bokade våra biljetter till soliga Washington DC, vi flyger iväg den 2a Juni och stannar i två månader. Vi åker alltså därifrån i början av Augusti. Om någon har vägarna förbi DC under den tiden så är det bara att skrika till! Det var två år sedan vi var i DC tillsammans sist nu, jag och min vän, och sist vi var där så var vi ändå bara tillsammans och ute på äventyr i en vecka. Det var sommaren som jag senare flyttade till Mexico för första gången, och när vi alla hade återsamlats i DC för en kort stund. Jag hade då inte varit i USA på ett halvår, men nu har det gått betydligt lång tid. Det är svårt att knuffa in i huvudet att det har gått så mycket tid sedan jag spenderade min första sommar i DC, men det får mig att skratta lite för mig själv det faktum att jag på något sätt alltid tycks komma tillbaka. Både jag och mina vänner. Jag och mina vänner (de som jag hängde med under min Au Pair-tid) kommer alla ifrån skiljda delar av världen, men vi lyckas på något sätt alltid sammanstråla i DC. Alla återvänder, vissa är kvar fortfarande och har aldrig åkt därifrån, men alla andra fortsätter att komma tillbaka. Det är någonting väldigt speciellt med den där stan.

I övrigt så har jag en liten efterlysning! Ingen som känner någon som skulle vilja ha ett live-in Au Pair jobb i London? Start 15e Maj. Det är familjen som jag en gång jobbade för som söker Au Pair igen (tänka sig att det redan har gått ett år sedan jag hjälpte dem hitta deras senaste), och jag kan garantera att det verkligen är en underbar familj som bjuder på många överaskningar. Den perfekta familjen. Släng in en kommentar här om ni eller någon ni känner är på jakt efter en familj. Familjen bor i south-east London i zon 2, så det ligger nära de kända delarna av London. Jobbet gäller två härliga småkillar, så jag säger passa på. Hör av dig.

Jag känner mig överhettad! Mina stackars lår klibbar mot stolen och luggen fäster lite lätt i pannan här inne, och ändå vet jag att det är så otroligt mycket varmare där ute. En fördel här är att det nästan alltid blåser lite lätt vilket gör att känslan av överhettad svensk dämpas något. Jag är otroligt sugen på lite mer Frozen Yogurt just nu då det skulle vara väldigt svalkande, men det skulle ju också innebära en tur ut i solen så jag antar att jag får stå över. Inte för att jag hade kunnat bege mig på egen hand heller, då man inte har bil är man lite beroende av att någon annan kan köra en dit man vill. Det stör dock inte mig då det alltid är någon som har bil när jag hänger med mina vänner, men när jag är själv så kommer jag inte långt. Är inget större fan av stadsbussarna här, just det där med att gorma "baja por favor" varje gång jag vill stiga av (om jag nu lyckas ta mig till slutdestinationen vill säga, då jag inte riktigt förstår systemet) faller mig inte riktigt i smaken. Hellre blir jag nog utan den där frysta yoghurten.

Den här veckan försöker jag med konststycket att på förhand göra färdigt både denna och nästkommande två veckors skolarbete, vilket jag ännu inte är säker på hur det kommer sluta. Grejen är den att mina vänner har lov nu i ett par veckor, och då vi åker till Guadalajara på lördag (och därefter kanske vidare) så är jag inte riktigt säker på hur pass mycket tillgång jag kommer ha till internet och dator de kommande två veckorna, så det vore skönt att ha åtminstonde skolarbetet ur vägen. Slippa oroa sig för det och bara uppleva omvärlden.

Under gårdagens kortfilmsinspelningar så tog jag mig äntligen för att göra det som jag gör bäst i sådana situationer; vilket är att ta bilder. Innan har jag roat mig med att spela in "behind the scenes" videos, men det är helt enkelt inte riktigt min grej, utan fotograferande i samma syfte passar mig bättre. Jag följde inspelningsteamet som en skugga med min lilla röda kamera, och slutresultatet blev över förväntan. Nu frågar jag mig varför jag inte höll mig till det jag kan redan från början? Tänka sig vad många fantastiska bilder vi i så fall hade haft.

Dagen avrundades med en utomordentligt god Ensalada Boneless på en lokal restaurang där en kompis blev av med 500 pesos, vilket ju var mindre roligt. Helgens inspelningar är nu över och vi har avslutat första etappen i detta projekt då scenerna till de tre första delarna är färdiginspelade, och vi återupptar filmandet för de nästkommande tre delarna i början av Maj.

Det har varit en fullspäckad helg med mycket jobb för de inblandade, men jag har haft så himla roligt. Det är fascinerande att se min bästaste vän arbeta, för han vet vad han sysslar med, och det imponerar fortfarande på mig. Snart har vi känt varandra i tre år. Det är också lite imponerande. Nu har jag nyss smygätit lite Frozen Yogurt och är nöjd och belåten, och ska snart ta itu med lite läxor. Det är mycket att göra nu igen den här veckan, hårda bud minsann.

Det har varit en otroligt lång dag av kortfilmsinspelningar och min rygg smärtar mig ändlöst. Nu vet jag inte om detta är ett resultat av för mycket omkringvandrande, av det faktum att jag burit runt på min 1.90 långe bästaste vän (don't ask) eller om jag sovit konstigt inatt. Dagen började i alla fall klockan 7 på morgonen då vi infann oss på inspelningsplatsen, vi lämnade stället klockan 7 på kvällen, det vill säga 12 timmar senare och spenderade därefter ytterligare två timmar med att filma i mitt hus. Det är inget litet projekt det här och jag tackar verkligen inte nej till att medverka så mycket som jag bara kan. Om det så endast handlar om att springa efter vatten så gör jag det gärna, för jag mår bra av att se mina vänner jobba med det som de tycker om att göra och det som de är bra på. Det är imponerande och jag är stolt.

Igår när vi kom hem fick vi dock en mindre trevlig överraskning. Av okänd anledning så hade kackerlackorna plötsligt tagit över mitt hus! Normalt sätt så har vi inga kackerlackor här inne, någon endaste en ett par gånger har det varit, men inte mer än så. Igår kom vi dock in och fann minst 4 stycken i det stora rummet, och tre i badrummet! Jag blev macho och tog död på dem, men det förändrade ju inte det faktumet att de var där. Vi flydde istället till en kompis för att spendera kvällen där, och när jag sedan återvände till mitt hus så fann jag ett gäng kackerlackor döda på golvet. Mycket märkligt. Sedan dess har jag inte sett en endaste en! De kom, de dog och det var det. Haha. Jag förstår seriöst inte hur det kommer sig att vi plötsligt hade massor av dem här inne..! Från en dag till en annan, och idag finns det inga här igen. Kanske var det för att jag lämnade ett fönster lite öppet, men det verkar orimligt, vem vet. Kackerlackor är otroligt äckliga små varelser som jag helst inte vill ha inne hos mig. En någon gång ibland får man nog stå ut med när man bor här, men någon hejd får det vara. Kackerlacke-invastionen inföll igår, men vi överlevde. Det gjorde dock inte kackerlackorna.

Nu när det är ute och vida känt att jag inte tänker återvända till hemlandet Sverige den 11e April så kan jag passa på att tala om för er alla vad jag istället har tänkt hitta på den 10e, det vill säga om ungefär 10 dagar. Jag har hintat om det förut, men nu åker locket av. Den 10e så infinner jag och ett par vänner oss i Guadalajara för att gå och se Brandon Flowers live in concert. Jag dog lite inombords när jag först hörde att han skulle komma och spela här i Mexico, och jag och min bästaste vän hoppade runt på bord och möblemang medan vi försökte avgöra om vi skulle gå eller inte, när vi nu så gärna ville. Det föll sig tyvärr så att biljetterna släpptes precis när jag inte hade några pengar, men tur som jag har så har jag världens bästa syster som lånade ut pengar till mig (yes syster, fortfarande skyldig dig 300 spänn) och i och med det så bokade vi våra biljetter! Jag har ju sett Brandon Flowers en gång tidigare, men då i sällskap med the Killers och på en arena så stor som the O2 i London. Denna gång kommer det bli ett något mindre och intimare evenemang, endast ståplatser och så vidare. Kan knappt vänta. Till på köpet, som en bonus, så kommer jag få se staden Guadalajara. Där har jag aldrig varit förut. Här är det minsann äventyr på äventyr som gäller.

Idag börjar inspelningarna av ett litet kortfilmsprojekt som min bästaste vän startade upp för länge sedan, och som nu har växt till ett mycket professionellt projekt med 30 pers i produktionsteamet plus aktörer. Manus är klart och all plannering som krävs innan, och då det kommer vara ett projekt innefattande 6 kortfilmer så satsar vi på att i helgen spela in de tre första. Vi pratar kortfilmer på endast några minuter var här alltså. Jag är väldigt exhalterad, för det är på något sätt en väldigt speciell känsla att se en idé gå från ord skrivna på papper och till rörlig variant, det blir lite som om orden på pappret plötsligt kommer till liv. Jag assisterar i det jag kan, håller mig i bakgrunden och arbetar i det tysta. Det kommer bli en lång helg.

Jag vet att jag pratar om det mycket men jag förundras verkligen ofta över hur otroligt awesome det kan vara att leva egentligen. Just att jag känner mig så lyckligt lottad då jag kunnat följa i princip alla mina drömmar, det är en underbar känsla. Jag hade aldrig några större förutsättningar än någon annan, min familj är inte rik och har aldrig haft en massa extra pengar som jag kunnat förlita mig på, så det måste betyda att egentligen vem som helst kan göra precis det som de drömmer om. Allt som krävs är modet att försöka, tror jag, för det är den enda förklaringen jag kan hitta till att jag kan vara på den plats i livet där jag är idag. Att kunna leva utan att ångra saker som man kanske aldrig gjorde, det är nog ett av mina största mål och jag måste säga att det såhär långt ser väldigt bra ut på den fronten. Jag ligger bra till.

Visst har jag massor av drömmar kvar om saker jag ännu inte gjort eller kanske platser jag ännu inte sett, men det spelar på något sätt ingen roll. Jag har uppfyllt så pass mycket att jag är nöjd även om jag inte kan göra allt det där andra som jag också skulle vilja göra, och visst kommer jag försöka hinna med allt, men om jag av någon anledning inte gör det så kommer jag att vara otroligt nöjd i alla fall. En sak som jag ju alltid har drömt om och som fortfarande ligger kvar där lite i bakhuvudet är det där med att plugga i USA. För tillfället så är det en mycket avlägsen dröm då jag inte har några planer på att lämna Mexico än på ett tag, men vem vet! Kanske om jag lyckas avsluta mitt svenska pluggande en dag så kanske jag kan plugga vidare en liten stund i USA, bara för att jag vill, eller så kanske det får förbli en dröm. Livet är nästan lite för kort för att hinna med allting som man vill göra, även om man jobbar aktivt emot just det där med att uppfylla sina drömmar konstant. Haha. Vad drömmer ni om allra mest just nu i det här ögonblicket? Just i det här ögonblicket drömmer jag bara om att få fortsätta vara här i Mexico nu fram tills sommaren, och att därefter åka till DC för ett par månader. Det är allt. Vad jag sedan vill göra i framtiden är en annan sak, men just nu så lever jag i nuet, precis här där jag är, i mitt hus i min lilla stad i underbart fascinerande Mexico.

Det finns vissa aspekter av livet här som är väldigt annorlunda. Här vänder sig folk om på gatan när man går förbi, folk ser att du inte kommer härifrån trots att du inte ens hunnit öppna munnen. De bara vet. Varför vet jag egentligen inte, för jag ser ingen direkt skillnad på mitt ansikte och ansiktena på mina vänner och de andra som bor här. Det gör dock de. Vill man testa på hur det är att vara lite småpopulär så ska man ta sitt pick och pack och flytta till en trevlig liten stad utomlands där det inte finns allt för många andra utlänningar. Ibland blir det tröttsamt, och det var nog därför jag färgade mitt hår svart sist i ett desperat försök att smälta in, men på många sätt så är det också spännande. En tvättäkta boost för självförtroendet.