What's up där hemma i Svea Rike? Jag sitter just här och avnjuter en kopp kaffe på morgonkvisten efter att ha tagit tag i mig själv så pass mycket att jag diskade som en galning i el hel timme. Nu har vi inte längre någon smutsig disk här hemma, jag och min roomie, så nu är jag nöjd med mig själv. Jag är annars en sådan som föredrar att diska mina använda grejer direkt efter att jag är färdig med dem, men tyvärr kan jag inte säga samma sak om varken min rumskompis eller de andra som hänger här för jämnan. Av den anledningen så brukar det bli några objekt som skriker efter att diskas efter någon dag, men vi turas om ganska bra här hemma med det. Jag ska erkänna att jag faktiskt tycker om att diska, på något märkligt sätt, det är lite terapi-liknande för mig. Gärna med musik till. Musik och lite disk.

En sak som jag är lite sugen på just nu är en ny design här på bloggen! Jag har alltid gjort mina designer själv genom att pyssla, fixa och trixa tills jag får det som jag vill ha det, men nu med den här bloggen så har jag varit riktigt lat. Jag kommer mig helt enkelt aldrig riktigt för att sätta igång. Önskar att det vore så enkelt som att bara knäppa lite snabbt med fingrarna.

Nu över till någonting annat. När jag bokade min biljett till Mexico i höstas så bokade jag en tur och retur-biljett. Dels för att jag inte visste hur saker och ting skulle fungera när jag väl kom hit, men också för att det var ungefär dubbelt så dyrt att boka en enkelbiljett som att boka en tur och retur-biljett. Märkligt nog. Min hemfärd var plannerad att infalla 4 månader efter ankomst, vilket är den 11 April. Den 11 April har jag en biljett hem till Sverige igen, men jag kan nu upplysa omvärlden om att jag inte kommer använda mig av den biljetten. Det blir avbokning på den. Jag har bestämt mig för att stanna kvar här i Mexico lite längre. Saken är den att jag inte ser någon anledning till att åka härifrån! Varför lämna ett liv som jag verkligen trivs med och som fungerar både ekonomiskt och praktiskt, när jag ändå inte har någonting speciellt att åka tillbaka till? Jag lever betydligt billigare här än vad jag någonsin skulle kunna göra om jag bodde ensam i Sverige, jag pluggar och får mina högskolepoäng precis som jag skulle ha gjort hemma, och här har jag mina vänner. Visst vore det fantastiskt att kunna hälsa på familjen där hemma lite oftare, men jag är otroligt lyckligt lottad som har en familj som alltid stöttar mig i det som jag vill göra. Jag kommer inte stanna här för alltid, men just nu känns allting så rätt. Jag har mitt hus, mina rutiner och mitt sociala liv, och jag tror att jag vill hålla fast vid det lite längre åtminstonde. Leva livet fullt ut i alla fall en liten stund till.

Här i Mexico så drabbas jag alltid av det ena och det andra! Just nu är det magont som plågar mig. I ungefär en vecka så får jag riktigt ont i magen varje gång jag äter någonting, och det är riktigt irriterande! Mest är det när jag äter lunch som magkramperna slår till som värst, och då får jag plågas i ungefär en halvtimme eller mer innan det går över. Det tycks dock vara påväg att gå över nu då det inte längre är lika intenivt, så jag hoppas på det bästa. No more pain.

Jag har nu funderat lite mer på det här med vad jag ska inrikta mina studier på, och jag har kommit fram till att jag ska se till att läsa lite Engelska kurser, för jag skulle i ärlighetens namn verkligen vilja ta ut ett Bachelor's Degree in English en dag. Känner att det skulle kunna vara till nytta på något vänster, och det var ju också det jag var lite inne på under den korta tid som jag pluggade i Malmö. Känns helt enkelt som om det vore en bra idé, då det kan komma väl till pass vad jag än får för mig att hitta på i framtiden. Så nu är ansökningarna skickade inför höstterminen och jag sa undersöka lite ytterligare kring det här med att läsa till sig en examen genom att läsa fristående kurser. Jag gillar tanken. Och hellre att plugga på distans här i Mexico än hemma i Sverige på plats, då det ändå leder till samma utbildning. Hemma hade jag varit en fattig student som alla andra, här är jag istället lite smårik. Och lycklig.

Okej över till någonting annat! I fredags så var det äntligen dags för mina vänner att än en gång spela upp sin teaerpjäs som de jobbat på tillsammans med teatergruppen de medverkar i, och trots att jag hade medverkat på i princip alla repetitioner så visste jag inte vad jag hade att vänta. Jag blev på allvar imponerad av det nästan två timmar långa skådespeleriet, och jag kunde inte vara mer stolt över mina vänner för deras framförande.

Pjäsen var baserad på historien om Kung Oidipus, men omskriven till något av en komedi, men med dramatiska inslag. De nära på två timmarna försvann i en hast, och jag vågar påstå att det var något av en publiksuccé. Samtidigt som jag njöt av att sitta där framför scenen så fanns det en liten del av mig som värkte av längtan efter att själv stå där. Jag saknar ibland de dagar när min högsta dröm var att spela teater på heltid, och när allt jag vill var att bli skådespelare och stå på scen. Folk tror mig inte här när jag säger det, de tror inte på att jag kan agera på scen och skådespela. It's just not you, säger de. Eller så säger de att jag är "too awkward". Jag bara ler och nickar, låter dem tro vad de vill, för jag vet bättre. I can act... tro mig. Hela mitt liv är lite av ett skådespeleri, så för min del får de tro vad de vill. Fniss fniss. Jag kan mer än folk tror, men de måste inte veta allt. Mina teaterdrömmar har jag dock begravt sedan länge, jag har andra drömmar nu, men visst rycker det lite i benen när de andra springer runt och gör det där som jag brukade älska så mycket. En dag så kanske det är dags igen.

Det finns en alldeles fantastisk film som jag kan tänka mig att de flesta där ute redan har sett, men som jag trots det känner behovet av att nämna. Black Swan med Natalie Portman, helt makalös vill jag påstå, nu efter att ha sett den två gånger. Det är en sådan film som man nog skulle kunna se nästan hur många gånger som helst. Första gången jag såg den så såg jag den via dator, men då ryktet gick att den skulle vara något alldeles extra på bioduken gjorde att jag och mina vänner igår pallrade oss iväg för att se den även där. Det första som hände var att jag diskret kidnappade en "promotion thingie" med Natalie Portman's fejja på. Och nej det var ingen stor stöld, bara en liten pappskiva som stod så fint där på biljettdisken, och då det fanns många så ansåg jag att den gjorde sig bättre i min lilla väska. Fy och smisk på mig.

Därefter fann vi oss sittandes, jag och mina tre vänner, i en för övrigt helt tom biosalong. Vi enades om att det var ungefär samma sak som när vi senast hade sett filmen, hemma i min bästaste väns vardagsrum, men det visade sig vara en helt annan upplevelse på bio. Helt klart värt pengarna. Vi tryckte våra nyllen fulla av popcorn samtidigt som vi såg Natalie Portman dansa sin väg över bioduken. Imponerande. Jag var och är djupt imponerad.

Sedan vi såg filmen för en andra gång så har jag och mina vänner roat oss med att diskutera den på djupet, dansat valda delar av den utanför mitt hus till mina grannars förskräckelse, och hittat på andra tokigheter ungefär så som vi alltid gör. Jag känner att jag har varit lite dålig på att hålla omvärlden uppdaterad nu på senaste igen, men det beror mest på att jag har haft mycket skolarbete att göra, och då blir det så att jag koncentrerar allt skrivande på det, och inte på mitt patetiska försök till en blogg. Just den här veckan har det varit extra mycket skolarbete då min andra kurs (en filosofikurs som jag i ärlighetens namn inte riktigt vet varför jag tar) för tillfället kräver lite extra uppmärksamhet ifrån mig, så ni får ha lite överseende.

I nuläget så önskar jag att jag kunde dela på mig och vara på flera platser samtidigt, för jag har på något märkligt sätt dåligt samvete gentemot min familj att jag inte är hemma mer! Förlåt ni där hemma för att jag alltid är på vift, men jag är verkligen lycklig här borta, och då känns det som ett ganska självklart val att vara här. Det där dåliga samvetet gnager dock i bakhuvudet, inte för att jag vill vara hemma i Sverige (för det vill jag inte just nu), men för att jag vet att jag har folk där hemma som önskar att jag skulle komma hem snart. Förlåt för det.

Det här med studier sitter fastetsat i min hjärna just nu, för jag försöker klura ut hur jag ska lägga upp allting. Sanningen är den att jag är lite förvirrad med vad som gäller och inte. Jag läser ju 30 högskolepoäng ifristående kurser den här terminen, och har även 15 högskolepoäng sedan innan. Jag har hört att man ska kunna sätta ihop en examen även av fristående kurser, trots att man inte följer ett program, och jag undrar hur det fungerar? Var kan jag hitta någon som kan förklara detta för mig? Jag antar ju nämnligen att man inte kan läsa precis vilka kurser som helst och sedan vips så har man en examen, så därför skulle det vara praktiskt att veta hur det fungerar, men jag hittar ingen information. Kan man läsa fristående kurser via olika högskolor och universitet, eller måste de alla vara från samma? Vem pratar man med? Hjälp mig. Spelar det roll vilka kurser man läser? Hur vet man vilka man bör läsa för att kunna sätta ihop en examen? Ack ja inte lätt detta, det måste jag säga.

Just nu sitter jag och mina vänner på Universitetet (jepp, även på en lördag). Vi sitter utomhus vid några bänkar och vinden fläktar friskt och jag sitter här i shorts och t-shirt. Det är ganska fint det vill jag påpeka. Vi är här och plannerar och förbereder för ett kortfilms-inspelningsprojekt som kommer att ta sin början inom ett par veckor. Riktigt intressant är det att se mina vänner in action och hur hela projektet börjar ta form, och jag känner mig stolt och glad över min bästaste vän som var den som drog igång det hela. Det är förövrigt ett otroligt vackert universitet, något jag förundras över trots att jag har spenderat så mycket tid här.

Har vi sådana här vackra universitet i Sverige? Jag påstår inte att vi inte har det, det är snarare så att jag frågar om det kanske är så att vi har det. Här är det otroligt fint med palmer och många fontäner, och det är alltid ljust och fint. Det börjar dock bli hett här borta i Obregón, och det vet jag inte riktigt om jag gillar. Sist jag var här en sommar så kom vi upp i 50 plusgrader.

Min mamma fällde en kommentar angående att det ju inte är så dumt det här med distansstudier, speciellt inte när man kan sitta under ett apelsinträd i Mexico och plugga, och det måste jag hålla med om. Jag har det allt bra fint här. Visst att apelsinerna i trädet är alldeles för sura, kärniga och vattniga för att faktiskt äta, men det vet man ju bara om man har smakat dem. Som jag. De ser åtminstonde vackra och exotiska ut där de hänger.

Hmm jag skrev precis ett långt stycke på engelska innan jag insåg att jag kommit in på fel språk. Hur som helst. Här om dagen var det födelsedagsfirande för en vän som fyllde många långa år, och dagen till ära begav vi oss till en restaurang där de serverar fantastiska kycklingsallader. Vi hurrade och klappade medan servitörerna levererade ut ett gratis tequila-shot till födelsedagsbarnet, och det var ett trevligt och relativt lugnt och civiliserat födelsedagsfirande. Alla kan ju inte ha födelsedagsmaraton med fest flera dagar i rad, som vissa andra som jag känner. Hmm hmm. Skojade bara, men trevligt det hade vi allt.

Jag funderar som bäst på när, hur och var jag ska boka mina biljetter till Washington DC i sommar, då detta är lite på min tapet också just nu. HAHA jag kom just att tänka på något väldigt random när jag tittade på bilderna här ovanför! På min gamla goda tid i DC så var vi fyra stycken som alltid hängde ihop (jag och min bästaste vän som är bredvid mig på den nedersta bilden, och två andra), och det föll sig därmed ganska naturligt att vi tog många bilder tillsammans som jag laddade upp på min gamla blogg. En dag, på den gamla bloggen, kommenterade min kära syster och sa följande: "Det är jättetrevligt att du lägger ut bilder, men det vore ju kul att se något av omgivningen också kanske, och inte bara era fyra ansikten." Hahahaha, så himla ofint syster lilla! Jahopp tänkte jag snopet, och insåg att hon kanske hade en poäng, trots att jag tyckte att jag la ut sådana finfina bilder på mina vänner.

Det är ganska fantastiskt egentligen att jag och min bästaste vän fortfarande hänger ihop, trots att det gått i princip 3 år sedan vi först träffades där utanför en bar i Washington DC. Väldigt random möte på något sätt, men sedan den dagen så har vi hängt ihop i vått och torrt.

Har härmed inlett en vecka någorlunda fullspäckad med skolarbeten, då vi just nu påbörjar arbetet med kursens andra Workshop. Denna gång så har vi skrivit "short stories" och vår uppgift är nu att skriva utförliga kommentarer på våra klasskamraters arbeten, vilket är relativt tidskrävande vill jag lova. Jag känner dock att kursen är väldigt givande och jag har roligt med uppgifterna, så jag klagar inte alls. Skulle helt klart rekommendera de som tycker om att skriva att ta en skrivarkurs som den jag tar, kommer själv antagligen att ta fler kurser framöver också, om tillfälle ges. Ansökningarna inför höstens högskolekurser öppnade ju igår, så jag är lite extra inne i tankarna kring det här med studier just nu. Måste säga att distans-studier verkligen är the shit. Jag gillar det skarpt och har för avsikt att fortsätta ytterligare en stund.

I övrigt så kan jag passa på att bjussa på ett par bilder från grillpartajet som vi plötsligt fann oss på förra helgen, en tillställning som även skulle kunna beskrivas som ett pool-party i en pool utan vatten. Jag lyckades själv inte ta några bilder men jag har norpat från Fejsboken.

Jag var glad och nöjd. Har alltid velat gå på pool-party och även om detta var en sådan utan vatten att plaska runt i, så var det helt klart närmare min lilla fest-dröm än vad jag kommit tidigare. Igår nämnde dock en tjejkompis till mig att det snart börjar bli dags för ett riktigt pool-party, och med det uttalandet så antar jag att hon åtminstonde känner någon med en pool (med vatten förhoppningsvis) att plaska runt i. Jag skulle inte säga nej, tror dock att det fortfarande är lite för kyligt för utomhusbadande, men det är nog inte allt för långt borta.

Har ni någonsin utfört en Shakira-liknande dans med svarta ballonger fästa lite här och där som hoppar och stutsar när ni rör er? Nej det hade inte jag heller, förrän igår. Vips så hade jag ballonger över hela mig, och det inbjöd på något sätt till försök till dans då de hoppade runt så roligt när man vickade på höfterna. ...Och där kommer min första lögn då jag inte besitter förmågan att vicka på mina höfter, i det området är jag lika stel som ett gammalt träd.

En spännande upplevelse, och ytterligare ett bevis på vilka meningsfulla aktiviteter som vi ägnar oss åt här borta. Här vill jag gärna påpeka att jag inte var den som fäste mina super-ballonger på min arma kropp, det gjorde någon annan, men i och med att de hängde där och dinglade så kände jag mig plötsligt hämningslös och utflippad. Testa själv. Ballonger är fint.

I övrigt så ägnade vi oss åt sådant som Ponte Pedo, en mycket intressant lek som alltid höjer party-stämningen ett litet snäpp. Något party var det dock kanske inte riktigt då det var jag och några vänner sittandes vid stenbordet utanför mitt hus, men har man bara den rätta inställningen så kan allting vara en fest. Jag känner mig fortfarande lite festlig så av den enkla anledningen så bjuder jag på ovanstående bild. Inför denna söndagskväll så väntar nog mer lugna aktiviteter då jag hoppas på att äntligen få se den 7e Harry Potter filmen som jag inte lyckats se ännu. Jag gillar inte alls HP-filmerna i ärlighetens namn (men jag älskar böckerna), men folk med bra film-sinne har upplyst mig om att den sjunde är riktigt sevärd.

Sedan vill jag avslutningsvis skicka iväg ett jättestort GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN till min papps som fyller år idag! Jag är ju tyvärr inte hemma och kan fira, men jag hoppas att han känner av lite av de goda vibbarna som jag skickar genom luften. Grattis pappan, älskar dig! ♥

Gårdagskvällen blev en intressant händelse då vi begav oss ut i natten för att visa upp våra nyllen på en Carne Asada (grillfest kanske vore en snarlik översättning). Det var ett gäng som vi normalt inte socialiserar överdrivet mycket med, och kanske var det just därför som det hela var lite märkligt redan till en början. Vi begav oss iväg tillsammans med min kompis Sweet Moon (min egen översättning och tolkning av hennes namn) i hennes silverfärgade Bubbla, och innan vi visste ordet av så var vi ute ur staden och färdades längs en lång och mörk väg. Vi svängde av där vi fått order att svänga av och helt plötsligt befann vi oss mitt i ingenstans. En slingrande grusväg fick våran Bubbla att guppa och hoppa omkring, den smala vägen var kantad av enorma träd och det var så mörkt att inte ens bilens headlights gjorde någon större skillnad. Vi såg kaniner som hoppade runt och en till synes död hund i diket (jag såg den dock inte själv, men mina vänner påstår att de såg en), och vi fnissade nervöst (inte åt hunden uppenbarligen) åt det faktum att vi aldrig hade känt oss så avlägsnade ifrån civilisation. Efter en ca 10 minuter lång färd på den lilla vägen så tog den plötsligt slut, och vi insåg att vi hade kört fel. Vi vände om i natten och hittade slutligen rätt, och den platsen var inte riktigt lika ödslig som den vi först hamnade på. Ett litet äventyr där.

Det var en även fortsatt intressant kväll då diverse små saker inträffade, men som sammanfattning så kan jag säga att det var en väldigt rolig kväll som bland annat innehöll dans i en vattenlös pool, chokladkaka i min lilla mage och bortslarvandet av batteriluckan till min mobil. Det sistnämnda var lite tråkigt, uppenbarligen, men ingenting att göra något åt.

Mina mystiska märken på handleden har börjat blekna bort, märkligt nog. För en stund såg de nästan ut som brännmärken, som om jag bränt mig på flera små ställen, men det verkade ju lite otroligt. I ärlighetens namn så ser de fortfarande ut som brännmärken..! När de dök upp var de blålila, därefter övergick de till bruna, sedan var det som om de ersattes av ny hud delvis och nu återstår mest några bruna konturer med lite rödlätt hud i mitten. Ser märkligt ut. Kan kokande vatten orsaka brännmärken? No right? För det ser lite ut som om jag skulle ha fått stänk av någonting på armen, och det enda jag kan tänka mig att det skulle kunna vara är kokande vatten (då det mycket väl kan tänkas ha stänkt upp på mig vid något tillfälle), men det verkar lite långsökt. Någon påstod att de såg ut som insektsbett, men jag har aldrig sett insektsbett som ser ut såhär. Nu tycks de åtminstonde vara påväg att försvinna. Todo bien.

Det dånar i mitt lilla orange-färgade hus av ljudet från sopbilen som just nu passerar utanför. Jag borde springa ut med mina egna sopor som har börjat bilda ett sopberg utanför köksdörren, men jag känner mig helt enkelt för lat. Problemet är att sopbilen tycks komma på de mest oregelbundna tider och dagar, så man vet aldrig riktigt när man borde sätta ut dem, och det känns lite överambitiöst att springa ut som en yr höna så fort man ser den massiva vita lastbilen smyga fram utanför fönstret. Jag gör ett nytt försök imorgon, och så hoppas att sopbilen kommer då också. Om inte så får jag glatt stå ut med mitt växande sopberg.

Nu i dagarna så öppnar ansökningarna till höstens högskolekurser, och jag sitter som bäst och funderar på om jag kanske ska ansöka till någonting trevligt då med. Det är som lite småtrevligt att plugga, speciellt såhär på distans som jag gör nu, och det skadar ju inte att trycka in lite extra kunskap i hjärnan. Min är väl inte sådär överdrivet välfylld ändå, så det är lika bra att jag försöker hålla igång de hjärnceller som faktiskt frodas där inne. Jag tänker mig en språkkurs kanske, eller en annan skrivarkurs om jag hittar någon som faller mig i smaken. För en kort stund var jag nära att anmäla mig till en sommarkurs också, men då kände jag att det fick vara någon hejd och att jag kanske bör spara den energin till höst-terminen istället.



Jag och mina vänner plannerar en liten resa i början av April, vilket är i samma sväng som vi ska iväg på konsert. Konserten kommer som tidigare nämnt äga rum i Guadalajara, men idén är att vi sedan skulle fortsätta ner till Mexico City och vidare till Puebla, då mina friends har vacations och det är mycket tal om att jag borde besöka landets huvudstad. Jag är helt med på noterna om det blir av, för jag är nyfiken på min egen reaktion. Folk jag möter antingen hatar eller älskar Mexico City, det tycks inte finnas något mellanting, och jag är nyfiken på vad min egen uppfattning skulle vara. I Puebla har vi kontakter och det ligger nära, och av den anledningen så plannerar vi även ett litet stopp där. Jag är så fäst vid det här landet och dess kultur, och ändå så har jag sett så otroligt lite av det! Folk upplyser mig om att jag fortfarande har allt det vackra och spännande kvar att se, och om så är fallet så vågar jag inte ens föreställa mig vad jag kommer tycka efter att ha sett de delarna, eftersom att jag redan nu anser Mexico vara ett sånt otroligt fantastiskt land. I say bring it on. Jag är redo.

En ny delikatess har jag upptäckt! Mosad avokado blandat med majs (och salt), smakar som himlen på ett fat! ...Jag hoppas att omvärlden inser att mitt överdrivna poetiska skrivande endast är ett skämt, och jag pratar faktiskt inte med uttryck som "himlen på ett fat" när jag pratar. Höhö. Te lo juro. Jag är ju trots allt inte fullkomligt ociviliserad, bara lite lagom sådär.

På tal om mat så har jag överträffat mig själv dagen till ära! Igår så frågade en vän snällt om kanske han och en annan kunde få komma och äta frukost hemma hos mig idag klockan 9 på morgonen, på en av deras raster från skolan, och jag sa glatt att ja det kunde de minsann få! Så imorse vaknade jag tidigt, gick och tog en dusch och ställde mig sedan och stekte Hotcakes (amerikanska pannkakor). Då kände jag mig minsann som en riktig kompis.

Detta upplägg var givetvis endast för gästernas skull. Hotcakes, skivad banan, skivat äpple, chokladdoppade russin, kaffe och juice (som dock inte kom med på bild). Någon kommenterade på den sista bilden och frågade om jag verkligen blir mätt på en sån liten frukost, så jag vill understryka att nej, det blir jag inte. Som ni ser på den övre bilden så stod det även ett fat med betydligt fler hotcakes på i mitten av bordet, vilket fungerade som påfyllning för mig och mina två frukostgäster. Jag är ingen hejare på att laga mat, det ska erkännas, men just frukost är jag faktiskt inte helt dålig på att slänga ihop. Nog har jag ett antal små specialare som jag kan bjuda på alltid, så om detta blir en tradition så får vi allt se vad jag vevar ihop till frulle nästa gång. Nu ska jag kika på gårdagens avsnitt av Glee. Later!

En liten uppmaning jag har går härmed ut till min mamma då jag tycker att hon borde använda msn lite oftare! Hade en trevlig konversation med henne tidigare idag, och jag insåg då att det skulle vara otroligt fint om hon kunde logga in lite oftare, då vi ju skulle kunna ha lite mer regelbundna konversationer. Med mina systrar samtalar jag ofta då de alltid (precis som jag) sitter och nördar framför burken, men min moder och min käre fader behagar uppenbarligen inte att vara lika kontaktbara. ...Och bitterheten jag uttrycker i detta uttalande är inte det minsta seriös, hehe, men visst hade det varit nice att kunna torrprata med dem lite oftare än vad jag gör. Jag saknar ju mina päron, trots att de inte tror det. Jag är väldans nöjd och glad här, men jag önskar att vissa kunde få uppleva detta Mexikanska äventyr med mig.

Just nu pågår planneringen för fullt för några veckors besök i DC nu i sommar, och jag hoppas på att kunna boka flygbiljetter inom kort så att det känns spikat och klart. Jag saknar min familj där borta i huvudstaden! Min amerikanska och andra familj, mina två småkillar som inte är så små längre och det lilla monstret till hund som biter på allt. Det komiska med DC är att det inte bara är jag som fortsätter att komma tillbaka om och om igen, utan även mina vänner från den gamla Au Pair-tiden gör samma sak! Sommaren 2009 var vi alla tillbaka där igen, trots att vi är från olika delar av världen, och det ser ut som om det kommer bli en stor återförening även denna sommar. Absout inte mig emot. Vi var små när vi bodde i DC allihopa, eller vi var mindre åtminstonde, och vi visste nog inte vad som väntade oss.

Det är roligt att tänka tillbaka. Och att tänka framåt. Och att tänka på det faktum att en liten man precis knackade på min dörr och ville sälja tallriksunderlägg och sobreros. Då kände jag att jag var i Mexiko i allra högsta mån. Hej kliché. Jag älskar mina minnen från den tiden, men trots det skulle jag aldrig vilja gå tillbaka. Jag är för lycklig i nuet för att vilja återgå till ens de allra käraste minnen. En återförening i sommar skulle jag dock inte säga nej till. D.C 2011.

Hur har ni det där hemma, eller var än ni är? Jag sitter här och filosoferar som vanligt, inomhus dock för en gångs skull, då det börjar bli lite för varmt för mig där ute. Här om dagen hade vi 29 plusgrader, idag vet jag inte då jag inte bemödat mig med att sticka ut näsan, men varmt är det nog, det är jag relativt säker på. Jag minns när jag var liten, då dog jag av värmeslag om det var över 15 plus i princip, men det verkar som om jag anpassat mig. Sommaren 2009 när jag var här så hade vi 50 plus (not even kidding) och jag överlevde ju uppenbarligen det. Not saying that I like it, but I've learned to handle it. 30+ räcker dock.

I övrigt så sitter jag här och fnissar högt åt historier som min syster berättar som centrerar kring råttkiss, fniss fniss (som rimmar med kiss) åt vilka människor det finns i denna värld.

De senaste dagarna har vi pysslat med mycket här borta! En dag förra veckan så satt jag och tre vänner i en datorsal på Universitetet från klockan 8 på kvällen tills klockan 4 efterföljande morgon, det var en upplevelse, men mina buddies hade arbete som de behövde göra färdigt innan nästföljande skoldag. De lyckades. Det var en komisk upplevelse då vi satt där och pysslade med vårt, en väns mamma levererade smörgåsar då vi inte hade tid att bege oss någonstans för att äta middag, och timmarna tickade iväg. Det är inte alla som suttit på ett Universitet klockan 04.00 på morgonen vill jag lova. Vi var dock lagom trötta efteråt. När jag kom hem omkring en halvtimme senare så fann jag till min förskräckelse att jag inte kunde öppna min ytterdörr! Nyckeln gick inte in i låset hur jag än försökte, och tillslut fann jag mig tvungen att knacka på rutan till min roomie och väcka henne, så att hon kunde släppa in mig. Det visade sig dock att problemet var att hennes nyckel satt i låset på insidan, så vi fann förklaringen till min utlåsthet relativt snabbt. Nu vet vi; endast en nyckel kan sitta i låset.

Helgen förflöt lugnt, vi tog det piano, tittade på TV och åt billiga sallader. Inget fel i det och jag klagade sannerligen inte. Det som är så fint här är att det alltid händer någonting, och jag sitter aldrig ensam och uttråkad. Om ungefär en månad så ska jag på konsert, och jag taggar till tusen, för då drar jag och mina vänner till Guadalajara för att se någon som vi alla är väldigt fästa vid. It's gonna be awesome. Det bubblar i mig redan nu av excitement och lycka.

Tidig morgon och här står jag med min kaffekopp och havregrynsgröt i högsta hugg! Jag väntar patiently på att mina vänner ska komma och hälsa på mig, vilket jag vet att de kommer göra, om cirkus 40 minuter. En dusch har jag också hunnit med att ta (då man som wannabe Mexikan känner sig manad att duscha åtminstonde en gång dagligen och då helst det första man gör), och jag känner mig redo för dagens bravader. Borde kanske dock ta ut soporna.

Det finns faktiskt en sak jag önskar att jag hade, som jag inte har! Mycket kläder. Visst har jag kläder, men inte alls så mycket som jag skulle önska att jag hade, för då hade jag kunnat variera mig betydligt mer än vad jag gör. För en liten stund i Sverige så hade jag otroligt mycket kläder, men sen så flyttade jag ju som sagt igen, och då var den en resväska med maxvikt på 23 kilo som gällde igen. Mitt materiella liv väger alltså inte mer än 23 kilo. Det är en fascinerande tanke. En annan fascinerande tanke är allt som ständigt försigår utanför mig på min gata! Det är alltid folk som kommer och går, och just i nuläget springer en man vid namn Chuy omkring och gormar för full hals, men det gör han å andra sidan nästan alltid. Chuy är en man som vandrar gatorna fram och tvättar folks bilar, sopar ihop ute på gården eller hjälper till på andra sätt och vis, givetvis mot en slant, och han är nog lite galen. Han var här redan under mina första 6 månader i Mexico och brukade då och då knacka på våran dörr för att antingen fråga om vi ville ha bilen tvättad eller om han kanske kunde få en cigarett, men då jag i huset jag bor i nu varken har bil eller cigaretter så knackar han aldrig på här hos oss. ...Men som sagt, han hörs ändå. Tror också att han blivit mer galen än förut då han nu för tiden klär sig som en pirat och har ett stort örhänge som dinglar från hans öra när han går runt och gapar, och råkar jag sitta utomhus så händer det att han klänger sig fast vid grinden och säger "Hooooolaaaaaaa", och så säger jag "Hola Chuy" tillbaka. En neverending ritual.

Oh jag har även missat att nämna att jag här om dagen blev mer eller mindre förföljd av ett galet bräkande får! Här händer som sagt allt. Jag vill understryka att det normalt sätt inte springer djur på vägarna, men för ett par dagar sedan så kom jag gående från Walmart och fick syn på en man på en stor häst som korsade gatan. Det hela föreföll mig lite märkligt, och än mer märkligt att mannen hade tre hundar springandes efter sig, som tvingade en bil till tvärstopp då de glatt travade på utan att se sig för när de korsade gatan. Okej tänkte jag, och fortsatte gå. Plötsligt hörde jag ett märkligt läte som blev allt högre och högre! BÄÄÄ-BÄÄÄ-BÄÄÄ-BÄÄÄ-BÄÄÄ lät det oupphörligt, och jag tittade mig förvirrat omkring, vilket var när jag fick syn på ett FÅR! Ett fult litet får som kom springande mot mig i full galopp och galet bräkande, som om någon var påväg att ta livet av honom. Folk omkring mig stannade och stirrade, jag stirrade också men fortsatte gå då jag inte kände för att bli nedsprungen av en eventuellt rabies-smittad ullboll. Som tur är så avvek fåret (fortfarande galet bräkande) och fortsatte sin språngmarsh bort längs samma kanal som jag en gång trillade ner i. End of that story.

Många små tankar virvlar i mitt huvud just nu! Tiden springer fram och snart är det dags att börja plannera för en eventuell sommar med jobb i Washington DC igen. Jag tror att det är en bra idé, jag saknar min andra familj och jag längtar efter att få lära känna den nya lilla babyn som jag ännu inte har träffat. Tänk att det är nästan ett år sedan jag lämnade DC efter mina tre senaste månader där! Det är konstigt vad tiden tycks gå snabbare och snabbare ju äldre man blir. Vissa lider kanske av åldersnoja, men det gör inte jag. Faktum är det att jag har fått vara med om så otroligt många fantastiska saker, och när jag befann mig i USA under mitt år som Au Pair så trodde jag att jag aldrig skulle bli lyckligare än vad jag var just då, men jag hade så otroligt fel. Det är över tre år sedan jag kom dit första gången, och sedan dess så har mitt liv bara blivit bättre och bättre. Med åren. Det finns inte en enda händelse i mitt liv som jag skulle vilja byta bort, för allt jag har gjort har knuffat mig till den plats där jag nu befinner mig. Hur skulle jag kunna önska mig någonting annat? Jag är 22 år, men jag känner mig nog egentligen både yngre och äldre. Yngre just för att jag tror att jag mentalt är lite yngre än vad jag är, men äldre just för att jag har varit med om så mycket och jag har inte ens fyllt 23.

När jag är här borta på den här sidan av Atlanten så känner jag det lite som om jag har en konstant utomkroppslig upplevelse. Det känns som om alla mina vanliga och mänskliga bekymmer fladdrar iväg som sandkorn i vinden när jag är här, och allting känns istället enkelt och fint. Visst har jag också dagar när jag är arg, ledsen, upprörd eller bara på dåligt humör, men när jag är här så är det som om det vore en del i någon form av teaterpjäs. Det skadar mig liksom inte, utan det hör bara till. Jag känner varje känsla, även de negativa, mer än någonsin här borta... men det är på något sätt befriande att ha en sådan nära kontakt med hela känslo-spektrumet. När jag är här då lever jag, på både gott och ont på samma gång.

Märkliga saker händer mig dock alltid här i Mexico! Sedan ett par veckor tillbaka så har jag märkliga märken på min högra handled. Det ser ut som födelsemärken; tre tydliga och tre andra som inte riktigt är lika framträdande. Alla sex i varierande storlekar. Det märkliga är att de uppträdde från en dag till en annan..! Till en början var de lite blålila, ungefär som blåmärken, och jag tänkte att eftersom att jag alltid har min klocka i samma område så måste jag ha slagit i den någonstans så att det orsakat de mystiska små blånaderna. Sedan dess så har de dock övergått till ljusbruna, och hade jag inte vetat bättre så hade jag trott att de var födelsemärken. Men... nu är det ju så att de aldrig har varit där tidigare, men så en dag så satt de bara där. Kanske representerar de att jag fötts på nytt? Eller inte. Någonting är det dock...

Ser ni dem? Dock är det bara de tre mest tydliga som syns ordentligt på mina halvdåliga webcam-bilder. Wow jag insåg precis någonting som förefaller mig mycket märkligt. Har hela tiden tyckt att den största, som har en lite udda form, på något sätt varit så väldigt bekant! Som om jag sett det förut någonstans, trots att det inte funnits ett spår av det på min arm tills för ett par veckor sedan. I detta nu insåg jag dock att märket har i princip exakt samma form som ett annat som jag har haft på insidan låret hela livet! Åtminstonde i mina ögon så är de väldigt lika, men kanske inbillar jag mig. Märkligt är det hur som helst, för vem vaknar en dag med ett gäng nya födelsemärken på underarmen? Uppenbarligen så gör jag det. Hej och hallå där.