Här sitter jag och hungrar i min ensamhet! Jag har ett sånt där ögonblick när jag är så pass hungrig att jag på något sätt inte känner mig sugen på någonting! Det är som om man passerat stadiet där man var sugen på allt, så här sitter jag nu hungrig, utan att kunna komma på vad jag vill äta. Nu låter det som om jag inte har ätit på flera dygn, men så är inte fallet, det kan jag garantera. Jag åt pizza tidigare till lunch, så det går ingen nöd på mig. Vad jag verkligen skulle vilja ha är en hemmagjort jordgubbs-smoothie (jag gör de allra bästa I gotta say), eller kanske frozen yogurt, men inget av det har jag tillgång till inte. En hotdog från mannen som säljer hotdogs vid gatukanten ett par kvarter bort? Visst är de goda men nej, de lockar inte idag. Inte heller lockar nudlarna i skåpet, brödet eller äggen i kylen. Något annat har jag nog inte. Havregrynsgröt, men det känns ju lite trist med tanke på att jag åt det till frukost. En sallad med räkor hade varit ganska gott, eller sushi... men det har jag ju definitivt inte liggandes hemma. Ack vilka problem jag har här borta. Hungrig är jag dock fortfarande.

Min roomie och jag satt här inne på mitt rum och pratade alldeles nyss, någonting som jag känner nu att vi borde göra oftare! Det var riktigt mysigt. Vi pratade om allt och ingenting. Hennes familj är på besök vilket jag kan känna är lite begränsande, för då känns det plötsligt som om jag är inneboende eller här på besök, och inte som om det här är mitt hem. Men jag klagar inte, jag bor ju här, och de är alla snälla och trevliga. ...Även om mamman har märkliga regler för oss som att vi inte får ha pojkar på rummet. Pojkar får hälsa på i vårat hus men i våra sovrum får endast flickor titta in är det sagt. Det handlar alltså inte om pojkar som sover över, utan pojkar får enligt min rumskompis mamma över huvud taget inte beträda sovrummen. Fniss fniss sa jag när hon satte de reglerna den dagen jag flyttade in, för jag måste säga att det lät lite fånigt i mina öron. Visst att min rumskompis bara är 18, men jag är ju ändå 22. Att större delen av mina närmaste vänner också är pojkar är ju ytterligare en grej, men min rumskompis mamma bor ju inte här så när hon inte är här så får mina manliga vänner visst titta in hos mig på mitt rum om de vill. Jag tycker bara att det är lite roligt att hon satte den "regeln" över huvud taget. Barn, speciellt flickor, är så mycket hårdare hållna här än vad vi svenskar är vana vid. Det är mycket mer att man ber om lov från sina föräldrar innan man tar några beslut här, om det så bara handlar om att sova över hos en kompis eller åka bort på en dagstur. Det är något jag inte är van vid, och jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att det är positivt eller negativt. Jag behöver ju dock aldrig be om lov föör något, för min mamma är ju relativt långt borta. Hehehe. Det du mamsen! Jag kan ta mig för vad jag vill.

Hittade en bild på min kamera som jag tog i vintras när jag fortfarande var i Sverige. Jag och mamma åkte ner och hälsade på hos lillasyster i Karlstad, och passade på att hämta hem hunden som bor hos henne. Jag saknar att ha en hund! Min bästaste vän har en lat en stackare som jag alltid åker på att promenera med varje gång jag kommer och hälsar på, men den är lite halvsmutsig och inte alls särskilt gosig. Drägglar gör den också. Här om dagen såg jag hur de sålde ludna små valpar vid vägkanten. Jag ville hoppa ur bilen och köpa dem allihopa. De såg så ulliga och gosiga ut där de kravlade runt i sin lilla bur.

Imorgon åker vi till Guadalajara! Det är en ca 15 timmar lång bussresa skulle jag tro, men vi åker över natten så det bör gå i ett naffs. Jag tycker om att åka buss, speciellt långfärdsbussarna här. Sjukligt bekväma, så pass att man aldrig vill stiga av. Imorgon.