Just i detta nu så sitter jag på bussen. Betalade ungefär 30 kronor extra för att ta den lite lyxigare bussen som har internet, extra stora säten (två på ena sidan gången och ett på andra sidan, så jag sitter ensam i mitt stora fluffiga säte), separata toaletter för damer och herrar etc. Kände att det kunde vara värt det. Har redan varit på den här bussen i omkring 6 timmar, har sovit lite av och till så lite nattsömn har jag åtminstonde fått, och nu återstår endast någon timme på den här bussen innan det är dags för mig att byta till nästa buss. En lång resa med andra ord. För några minuter sedan så tryckte jag i mig min medhavda frukost: två dubbel-mackor med banan. Kanske inte mitt livs smartaste idé då det var bland det kladdigaste jag någonsin har varit med om, men gott var det åtminstonde, så det var ju inte ett helt misslyckande. Jag känner mig mätt och belåten och fortsätter nöjt min färd uppåt landet. Ett fruktansvärt störigt lock för öronen har slagit till vilket resulterar i att jag inte kan höra minsta lilla ljud i princip, mycket irriterande, men det har nog att göra med min förkylning som slagit till i kombination med alla kurvor på vägen såhär långt. Jag känner mig otroligt handikappad.

Innan jag lämnade Durango så åkte jag och kompisen jag bodde hos och åt sushi en sista gång innan min avfärd, och sedan körde han och en annan kille mig till busstationen. Egentligen borde jag försöka sova lite mer då det har varit lite si och så med det under natten, försökte tvinga mig själv till att sova för att inte drabbas av åksjuka, men det gick lite sådär. När jag säger att vägen dit där jag är nu är kurvig så skojar jag inte, utan det är alltså en extremt slingrig väg upp och ner för ett berg, där man knappt hinner ta en sväng innan det är dags att ta nästa, och där det stupar rakt ner alldeles bredvid vägkanten. Jag är inte den som blir åksjuk lätt, men till och med jag känner av de där kurvorna. Det är så märkligt att vara på resande fot... då det alltid påminner mig om andra resor, på gott och på ont. Jag tycker till exempel inte alls om avsked, hur oväsentliga de än är, för de påminner mig om andra avsked jag varit tvungen att ta, som varit så mycket svårare. Föredrar nästan att inte säga hej då alls.

Nu vet ni i alla fall att jag är på G, har ett bussbyte framför mig plus X antal timmar till på resande fot, men sen bör jag vara framme. I'll keep you updated. Ett par vänner har lovat att hämta upp mig i Obregon, så jag får sällskap så fort jag kommer dit åtminstonde. Nu: tupplur.