Det finns en alldeles fantastisk film som jag kan tänka mig att de flesta där ute redan har sett, men som jag trots det känner behovet av att nämna. Black Swan med Natalie Portman, helt makalös vill jag påstå, nu efter att ha sett den två gånger. Det är en sådan film som man nog skulle kunna se nästan hur många gånger som helst. Första gången jag såg den så såg jag den via dator, men då ryktet gick att den skulle vara något alldeles extra på bioduken gjorde att jag och mina vänner igår pallrade oss iväg för att se den även där. Det första som hände var att jag diskret kidnappade en "promotion thingie" med Natalie Portman's fejja på. Och nej det var ingen stor stöld, bara en liten pappskiva som stod så fint där på biljettdisken, och då det fanns många så ansåg jag att den gjorde sig bättre i min lilla väska. Fy och smisk på mig.

Därefter fann vi oss sittandes, jag och mina tre vänner, i en för övrigt helt tom biosalong. Vi enades om att det var ungefär samma sak som när vi senast hade sett filmen, hemma i min bästaste väns vardagsrum, men det visade sig vara en helt annan upplevelse på bio. Helt klart värt pengarna. Vi tryckte våra nyllen fulla av popcorn samtidigt som vi såg Natalie Portman dansa sin väg över bioduken. Imponerande. Jag var och är djupt imponerad.

Sedan vi såg filmen för en andra gång så har jag och mina vänner roat oss med att diskutera den på djupet, dansat valda delar av den utanför mitt hus till mina grannars förskräckelse, och hittat på andra tokigheter ungefär så som vi alltid gör. Jag känner att jag har varit lite dålig på att hålla omvärlden uppdaterad nu på senaste igen, men det beror mest på att jag har haft mycket skolarbete att göra, och då blir det så att jag koncentrerar allt skrivande på det, och inte på mitt patetiska försök till en blogg. Just den här veckan har det varit extra mycket skolarbete då min andra kurs (en filosofikurs som jag i ärlighetens namn inte riktigt vet varför jag tar) för tillfället kräver lite extra uppmärksamhet ifrån mig, så ni får ha lite överseende.

I nuläget så önskar jag att jag kunde dela på mig och vara på flera platser samtidigt, för jag har på något märkligt sätt dåligt samvete gentemot min familj att jag inte är hemma mer! Förlåt ni där hemma för att jag alltid är på vift, men jag är verkligen lycklig här borta, och då känns det som ett ganska självklart val att vara här. Det där dåliga samvetet gnager dock i bakhuvudet, inte för att jag vill vara hemma i Sverige (för det vill jag inte just nu), men för att jag vet att jag har folk där hemma som önskar att jag skulle komma hem snart. Förlåt för det.