Jag har börjat inse någonting på senaste, och kanske allra mest idag. Min bästaste vän och jag satt länge och diskuterade angående min förmåga att läsa, och jag har börjat inse att jag kanske inte är sådär jättebra på det när det kommer till kritan. Det hela började med att han läste någonting högt, jag kommenterade på att han läste väldigt fort och obehindrat, och det ledde oss sedan vidare in på att jag önskade att jag kunde göra samma sak. Saken är den att jag finner det nära på obehagligt att läsa högt, det stressar mig, men jag har aldrig riktigt funderat på varför. Min bästaste vän fick mig att gräva lite i mitt sinne, vi läste lite och jag kan nu peka ut exakt vad det är jag tycker är så otrevligt med att läsa högt. Det är just det att orden som jag läser inte riktigt hinner formeras i min hjärna medan jag läser, ungefär som att hjärnan inte riktigt hinner med.

Har ni aldrig varit med om att ni läser någonting och så helt plötsligt kommer ni till en mening som ni helt enkelt inte kan läsa..! Hur kan jag förklara... det är som om meningen är där framför en, med helt vanliga ord och helt vanliga bokstäver, men den går inte att läsa. Ungefär som om man tillfälligt skulle ha glömt hur man läser, då bokstäverna framför en inte säger en någonting alls. Det händer mig ibland om jag läser högt, men om jag då stirrar lite envist på meningen en stund så brukar den rätta till sig och börja se normal ut igen efter några sekunder. Antagligen händer samma sak när jag läser tyst för mig själv, men då hoppar jag över stycken utan att ens vara riktigt medveten om det.

Jag har alltid älskat att läsa, men sanningen är den att jag tror att jag omedvetet fuskar mycket när jag läser! Det kan vara så att jag verkligen gillar en bok som jag läser medan jag läser den, men sedan sekunden jag lägger ifrån mig den så kan jag inte för mitt liv återberätta vad det precis är som jag har läst. Informationen går liksom inte in. Kanske är det därför som jag kunde läsa en bok 10 ggr när jag var liten utan att tröttna, för jag upptäckte alltid nya saker. Under min skoltid om vi skulle hålla tal eller liknande så gjorde jag det alltid utan minneslappar, föredrog att memorera hela talen då skrivna lappar endast förvirrar mig. Om jag läser någonting högt och tittar upp ifrån pappret så tappar jag helt bort mig, och det var helt enkelt enklare att memorera allt utantill.

Det här har aldrig varit något märkligt för mig då jag har tänkt att det är så det fungerar och att det är lika för alla, men enligt min bästaste vän så är det inte så. Han tittade på mig en lång stund och sa sedan att han på allvar tror att jag har någon form av lässvårighet eller liknande, men det tror inte jag ändå..! För... skriva kan jag ju. Kan man ha lässvårigheter utan att ha skrivsvårigheter? Låter lite väl osannorlikt. Och kan man verkligen ha lässvårigheter utan att själv vara direkt medveten om det? Saken är ju den... att hur kan man veta att någonting kanske inte är normalt då man aldrig haft något att jämföra med? Intressant.