Här i Mexico så drabbas jag alltid av det ena och det andra! Just nu är det magont som plågar mig. I ungefär en vecka så får jag riktigt ont i magen varje gång jag äter någonting, och det är riktigt irriterande! Mest är det när jag äter lunch som magkramperna slår till som värst, och då får jag plågas i ungefär en halvtimme eller mer innan det går över. Det tycks dock vara påväg att gå över nu då det inte längre är lika intenivt, så jag hoppas på det bästa. No more pain.

Jag har nu funderat lite mer på det här med vad jag ska inrikta mina studier på, och jag har kommit fram till att jag ska se till att läsa lite Engelska kurser, för jag skulle i ärlighetens namn verkligen vilja ta ut ett Bachelor's Degree in English en dag. Känner att det skulle kunna vara till nytta på något vänster, och det var ju också det jag var lite inne på under den korta tid som jag pluggade i Malmö. Känns helt enkelt som om det vore en bra idé, då det kan komma väl till pass vad jag än får för mig att hitta på i framtiden. Så nu är ansökningarna skickade inför höstterminen och jag sa undersöka lite ytterligare kring det här med att läsa till sig en examen genom att läsa fristående kurser. Jag gillar tanken. Och hellre att plugga på distans här i Mexico än hemma i Sverige på plats, då det ändå leder till samma utbildning. Hemma hade jag varit en fattig student som alla andra, här är jag istället lite smårik. Och lycklig.

Okej över till någonting annat! I fredags så var det äntligen dags för mina vänner att än en gång spela upp sin teaerpjäs som de jobbat på tillsammans med teatergruppen de medverkar i, och trots att jag hade medverkat på i princip alla repetitioner så visste jag inte vad jag hade att vänta. Jag blev på allvar imponerad av det nästan två timmar långa skådespeleriet, och jag kunde inte vara mer stolt över mina vänner för deras framförande.

Pjäsen var baserad på historien om Kung Oidipus, men omskriven till något av en komedi, men med dramatiska inslag. De nära på två timmarna försvann i en hast, och jag vågar påstå att det var något av en publiksuccé. Samtidigt som jag njöt av att sitta där framför scenen så fanns det en liten del av mig som värkte av längtan efter att själv stå där. Jag saknar ibland de dagar när min högsta dröm var att spela teater på heltid, och när allt jag vill var att bli skådespelare och stå på scen. Folk tror mig inte här när jag säger det, de tror inte på att jag kan agera på scen och skådespela. It's just not you, säger de. Eller så säger de att jag är "too awkward". Jag bara ler och nickar, låter dem tro vad de vill, för jag vet bättre. I can act... tro mig. Hela mitt liv är lite av ett skådespeleri, så för min del får de tro vad de vill. Fniss fniss. Jag kan mer än folk tror, men de måste inte veta allt. Mina teaterdrömmar har jag dock begravt sedan länge, jag har andra drömmar nu, men visst rycker det lite i benen när de andra springer runt och gör det där som jag brukade älska så mycket. En dag så kanske det är dags igen.