Igår kväll var det exakt tre år sedan jag träffade min allra bästaste vän för första gången. Vi träffades utanför en bar i Washington DC en sen kväll i Maj 2008. Jag och en annan vän hade vandrat runt på stadens gator i några timmar när en gemensam bekant ringde och bad oss säla oss till honom där han befann sig i en bar i downtown DC, vi övervägde saken en stund och bestämde oss sedan för att gå. I ärlighetens namn så hade jag ingen större lust, men jag hakade på då det lät betydligt bättre än att återvända hem ensam. Vi gick dit, jag och min vän, och när vi kom fram så stod vår gemensamme bekant och pratade med en tjej jag inte kände. Alldeles efter att jag hälsat på henne så hoppade ännu en okänd person fram med ett busigt leende, han sträckte fram handen och presenterade sig. Det var min blivande bästaste vän i hela världen.

Om jag inte hade gått till den där baren den där kvällen så hade saker och ting kanske varit helt annorlunda. Jag tror att vi nog hade träffats förr eller senare i alla fall, men kanske inte på samma sätt, och kanske hade de händelserna inte knuffat oss in på den väg vi sedan tog. Det är en intressant tanke. Från den dagen så var det vi, vi träffades nog bokstavligen minst en gång varje dag efter det för de resterande 8 månaderna som vi hade kvar i USA. Jag kan ju säga att det är ett ganska intensivt umgänge, och alla mina USA-minnen efter den där dagen inkluderar honom på ett eller annat sätt. Händelser och incidenter gjorde att vi kom varandra väldigt nära på väldigt kort tid, och jag minns att redan efter en vecka så kändes det som om vi hade känt varandra i evighet. Tre år sedan. Visst är de där tre åren en lång tid men med tanke på allt som vi har gjort sedan dess så känns det som om vi borde ha känt varandra så otroligt mycket längre.

Vad för äventyr har vi egentligen inte råkat ut för tillsammans, min bästaste vän och jag? Vår tid i USA var fylld med i princip det mesta, men sedan efter de där 8 månaderna så åkte jag hem till Sverige och han åkte hem till Mexico. Samma vecka föll det sig på, märkligt nog, men jag var den som tvingades se honom åka först. Mitt livs svåraste avsked. Jag stannade endast omkring en månad i Sverige innan jag flyttade till London, jag gjorde mitt bästa för att trivas men efter 5 månader så kände jag att det helt enkelt inte var rätt för mig, så jag bestämde mig för att dra vidare. Bokade in en semesterresa till DC och en liten kort trip till Mexico för att hälsa på min bästaste vän. Jag hade skickat i princip ett långt mail dagligen under tiden som vi befunnit oss på olika håll i världen, och jag kände mig lika nära (om inte närmre) honom som jag varit i DC.

Det här kommer att bli alldeles för långt och utdraget om jag berättar för detaljerat om när vi återsågs igen, men han åkte också till DC för en vecka den sommaren, vi träffades där och åkte sedan tillbaka till Mexico tillsammans där jag plannerade att spendera 4 veckor. De fyra veckorna kändes otillräckliga, och det slutade med att jag stannade i 6 månader. Under den tiden bodde vi tillsammans, vi råkade i luven på varandra dagligen och det var ett riktigt prov för våran vänskap, men vi klarade det och efter några månader så hade vi vant oss och verkligen lärt oss att acceptera varandra precis för de vi var - med alla våra respektive fel och brister. Vi var tillsammans 24/7, inte alltid av eget val, och visst var det påfrestande ibland men det gav oss en relation starkare än någonting jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Om vår vänskap överlevde de där 6 månaderna, då kan den överleva precis vad som helst. Fantastiskt.

Efter 6 månader i Mexico så begav jag mig vidare, spenderade 3 månader i USA och därefter gjorde jag det tappra försöker att försöka mig på plugg i Sverige. Det fungerade inte för mig. Ett helt år senare återvände jag till Mexico igen, under det året hade jag än en gång skrivit ett dagligt långt mail med alla mina tankar och funderingar till min bästaste vän, och ni undrar säkert varför. Av den enkla anledningen att när man är van att dela alla sina tankar och funderingar med någon, då måste man hitta ett sätt att göra det även när man år långt ifrån varandra. Så det gjorde jag. I December förra året kom jag tillbaka dit jag är nu, och bor nu ca 2 kvarter bort ifrån min allra bästaste vän, och vi är bättre vänner än vad vi någonsin har varit förut.

Förstår ni nu varför jag säger att alldeles för mycket har hänt på bara 3 år? Min bästaste vän är den bästa vännen som någon kan önska sig, och jag skulle göra precis vad som helst för honom. Det är så skönt att ha någon man kan skratta med, men som man också kan bråka med och i princip slåss fysiskt med, utan att behöva oroa sig för att det ska betyda slutet på vänskapen. Vi är inte bara vänner, vi är så mycket mer, ungefär som syskon som råkat födas på två olika platser i världen. Han är inte anledningen till varför jag älskar Mexico och varför jag väljer att stanna här, men han är uppenbarligen en stor bidragande anledning till varför jag är lycklig här. Jag tror att få har en sådan vän som jag har, tror inte att det är helt vanligt, och det är så mycket som binder oss samman som världen inte ser. Tre år har gått, men om inte ödet vill annat så kommer det bli betydligt många fler. Vi har många långa år framför oss, och många äventyr kvar att uppleva.

Jag har börjat inse någonting på senaste, och kanske allra mest idag. Min bästaste vän och jag satt länge och diskuterade angående min förmåga att läsa, och jag har börjat inse att jag kanske inte är sådär jättebra på det när det kommer till kritan. Det hela började med att han läste någonting högt, jag kommenterade på att han läste väldigt fort och obehindrat, och det ledde oss sedan vidare in på att jag önskade att jag kunde göra samma sak. Saken är den att jag finner det nära på obehagligt att läsa högt, det stressar mig, men jag har aldrig riktigt funderat på varför. Min bästaste vän fick mig att gräva lite i mitt sinne, vi läste lite och jag kan nu peka ut exakt vad det är jag tycker är så otrevligt med att läsa högt. Det är just det att orden som jag läser inte riktigt hinner formeras i min hjärna medan jag läser, ungefär som att hjärnan inte riktigt hinner med.

Har ni aldrig varit med om att ni läser någonting och så helt plötsligt kommer ni till en mening som ni helt enkelt inte kan läsa..! Hur kan jag förklara... det är som om meningen är där framför en, med helt vanliga ord och helt vanliga bokstäver, men den går inte att läsa. Ungefär som om man tillfälligt skulle ha glömt hur man läser, då bokstäverna framför en inte säger en någonting alls. Det händer mig ibland om jag läser högt, men om jag då stirrar lite envist på meningen en stund så brukar den rätta till sig och börja se normal ut igen efter några sekunder. Antagligen händer samma sak när jag läser tyst för mig själv, men då hoppar jag över stycken utan att ens vara riktigt medveten om det.

Jag har alltid älskat att läsa, men sanningen är den att jag tror att jag omedvetet fuskar mycket när jag läser! Det kan vara så att jag verkligen gillar en bok som jag läser medan jag läser den, men sedan sekunden jag lägger ifrån mig den så kan jag inte för mitt liv återberätta vad det precis är som jag har läst. Informationen går liksom inte in. Kanske är det därför som jag kunde läsa en bok 10 ggr när jag var liten utan att tröttna, för jag upptäckte alltid nya saker. Under min skoltid om vi skulle hålla tal eller liknande så gjorde jag det alltid utan minneslappar, föredrog att memorera hela talen då skrivna lappar endast förvirrar mig. Om jag läser någonting högt och tittar upp ifrån pappret så tappar jag helt bort mig, och det var helt enkelt enklare att memorera allt utantill.

Det här har aldrig varit något märkligt för mig då jag har tänkt att det är så det fungerar och att det är lika för alla, men enligt min bästaste vän så är det inte så. Han tittade på mig en lång stund och sa sedan att han på allvar tror att jag har någon form av lässvårighet eller liknande, men det tror inte jag ändå..! För... skriva kan jag ju. Kan man ha lässvårigheter utan att ha skrivsvårigheter? Låter lite väl osannorlikt. Och kan man verkligen ha lässvårigheter utan att själv vara direkt medveten om det? Saken är ju den... att hur kan man veta att någonting kanske inte är normalt då man aldrig haft något att jämföra med? Intressant.

Nu är jag "hemma" igen i Obre, och jag kan ju säga direkt att det var en rejäl hetta som mötte mig när jag steg av bussen igår eftermiddag. Det är fortfarande inte i närheten av vad det kommer att vara senare under sommaren, men redan nu är det äckligt varmt här, så pass att jag var tvungen att stiga upp tidigt i morse och gå till Walmart där jag sedan köpte mig en redig bordsfläkt. Anledningen till att jag steg upp tidigt (knallade iväg klockan 8 på morgonen) var att jag visste att det senare under dagen skulle bli alldeles för varmt. Nu sitter jag här vid mitt köksbord med en liten fläkt i fejjan, och trots det så svettas jag redigt. Jag får nog ta och investera i en större fläkt nu här framöver, visst har vi luftkonditionering installerat, men det är för dyrt att dra igång med den såhär tidigt på året. Jag får helt enkelt stå ut en liten stund till.

Vill passa på att säga tack till min underbara farmor här som har gett mig en påskpresent! Tack så jättemycket farmor, det uppskattades verkligen och kom väl till pass, jag ska skriva ett redigt mail till dig inom kort. Tack tack, och hoppas att du läser detta, men det tror jag.

Resan tillbaka gick i alla fall alldeles utmärkt, jag steg av min bekväma buss i Culiacán och bytte till en annan (helt okej, men mindre lyxig) buss som sedan efter ett långt antal timmar släppte av mig på busstationen här. Två av mina vänner kom och hämtade upp mig, de körde mig hem och jag kände direkt "home sweet home" känslan göra sig påmind. Det spelar liksom inte riktigt någon roll hur bra man än har det på semestern, för det är ändå alltid skönt att komma hem till sitt eget. Mitt egna rum, mitt egna kök, mina egna döda kackerlackor på golvet. Min rumskompis är hos sin familj så jag är själv hemma, vilket på något sätt är ganska skönt. Ingen gas har jag dock så jag kan varken laga mat eller duscha varmt, men det kan jag stå ut med ett par dagar. Tro mig, en kall dusch är relativt välkommen i denna värme. Det var också precis vad jag gjorde när jag kom hem igår - jag hoppade ur mina resekläder och tog mig en riktigt kall (och snabb) dusch. Finns inget som att duscha av sig resedammet.

Det blev en kväll med skvaller och frozen yogurt igår med en vän, och nu sitter jag återigen här och väntar på henne då det vankas middag på en restaurang här i närheten. De har fantastiskt god kyckling. Sedan vill jag också passa på att säga att jag kommer pyssla och fixa lite med designen här framöver, så om saker och ting ser lite märkliga ut så beror det på att det är under konstruktion. Jag är ingen mäster-designare, så vi får allt se hur det går.

Just i detta nu så sitter jag på bussen. Betalade ungefär 30 kronor extra för att ta den lite lyxigare bussen som har internet, extra stora säten (två på ena sidan gången och ett på andra sidan, så jag sitter ensam i mitt stora fluffiga säte), separata toaletter för damer och herrar etc. Kände att det kunde vara värt det. Har redan varit på den här bussen i omkring 6 timmar, har sovit lite av och till så lite nattsömn har jag åtminstonde fått, och nu återstår endast någon timme på den här bussen innan det är dags för mig att byta till nästa buss. En lång resa med andra ord. För några minuter sedan så tryckte jag i mig min medhavda frukost: två dubbel-mackor med banan. Kanske inte mitt livs smartaste idé då det var bland det kladdigaste jag någonsin har varit med om, men gott var det åtminstonde, så det var ju inte ett helt misslyckande. Jag känner mig mätt och belåten och fortsätter nöjt min färd uppåt landet. Ett fruktansvärt störigt lock för öronen har slagit till vilket resulterar i att jag inte kan höra minsta lilla ljud i princip, mycket irriterande, men det har nog att göra med min förkylning som slagit till i kombination med alla kurvor på vägen såhär långt. Jag känner mig otroligt handikappad.

Innan jag lämnade Durango så åkte jag och kompisen jag bodde hos och åt sushi en sista gång innan min avfärd, och sedan körde han och en annan kille mig till busstationen. Egentligen borde jag försöka sova lite mer då det har varit lite si och så med det under natten, försökte tvinga mig själv till att sova för att inte drabbas av åksjuka, men det gick lite sådär. När jag säger att vägen dit där jag är nu är kurvig så skojar jag inte, utan det är alltså en extremt slingrig väg upp och ner för ett berg, där man knappt hinner ta en sväng innan det är dags att ta nästa, och där det stupar rakt ner alldeles bredvid vägkanten. Jag är inte den som blir åksjuk lätt, men till och med jag känner av de där kurvorna. Det är så märkligt att vara på resande fot... då det alltid påminner mig om andra resor, på gott och på ont. Jag tycker till exempel inte alls om avsked, hur oväsentliga de än är, för de påminner mig om andra avsked jag varit tvungen att ta, som varit så mycket svårare. Föredrar nästan att inte säga hej då alls.

Nu vet ni i alla fall att jag är på G, har ett bussbyte framför mig plus X antal timmar till på resande fot, men sen bör jag vara framme. I'll keep you updated. Ett par vänner har lovat att hämta upp mig i Obregon, så jag får sällskap så fort jag kommer dit åtminstonde. Nu: tupplur.

Nu har det varit lite frånvaro för mig här igen, fy på mig. Min bästaste vän har lämnat mig och åkt med sin familj till deras hemstad för påskfirande, och jag valde att stanna här av bekvämlighetsskäl. Har sedan han åkte umgåtts med vännen som jag bor hos, vi har varit runt staden både lite hit och dit, vi har shoppat och varit på bio. Det var tänkt att vi skulle spendera våra sista lovdagar i underbart soliga strandstaden Mazatlan nu i slutet av denna vecka, det vill säga jag och min bästaste vän plus några andra, men det blir tyvärr ingenting av med det. Tyvärr så var det lite illa plannerat och flertalet drog sig ur nu i sista stund, men i ärlighetens namn så är det bäst för mig. Har ett litet online-seminarium på fredag morgon som jag måste delta i, och om jag hade åkt till Mazatlan så hade jag kanske eventuellt inte kunnat hitta internetanslutning eller tid till att sätta mig ner framför datorn. Istället kommer jag återvända hem till Obregon ikväll så att jag är framme i god tid innan fredag morgon. Åker ikväll vid midnatt, imorgon på morgonen så byter jag buss och bör vara framme i Obre någon gång på eftermiddagen imorgon. Det blir första gången jag gör den resan själv då min bästaste vän fortfarande befinner sig med sin familj, men det ska nog inte vara några problem. Bussarna här är sjukligt bekväma kan jag lova, riktig lyx, och det är nästan så att man aldrig vill stiga av. Bussarna i Sverige eller USA (de jag är bekant med) kan inte mäta sig med bussarna här, då standarden här borta förvånansvärt nog är flertalet gånger högre.

Ikväll åker jag alltså. Har spenderat morgonen med att göra en inlämningsuppgift för min filosofikurs i Livets Mening, det gick snabbt och enkelt så nu har jag det ur världen. Jag måste nog erkänna att jag inte alls tar den kursen på samma allvar som jag tar kursen i Kreativt Skrivande, och om det är någonting som jag lärt mig inför nästa termin så är det att välja endast kurser som verkligen intresserar mig. Det är annars en riktigt spännande känsla att känna att man pluggar och känna att man sakta men säkert tjänar på sig högskolepoäng. Jag hade det trevligt när jag började plugga i Malmö men det som förstörde upplevelsen för mig var att jag kände mig så låst vid en och samma plats, jag kände mig uppbunden i och med att jag påbörjat ett treårigt program, och jag började tänka att det där med plugg kanske inte var för mig. Nu när jag har testat på distanskurser så har jag insett att det kanske är för mig trots allt, det där med att plugga, för nu när jag kan vara precis var som helst i världen medan jag pluggar så känner jag mig superbekväm. Nästa termin kommer dock att bli tuffare, då jag sökt in till 45 hp istället för 30 som jag haft den här terminen, och jag har en känsla av att även kurserna i sig kommer att vara tuffare. Det är dock vad som måste göras då jag plannerar att bygga ihop min egen examen med hjälp av fristående kurser, och det är lika bra att lägga in en högre växel redan här i nuläget. Vi får allt se hur det går med det.

Jag har tagit studielån och lever på det, och visst bekymrar det mig ibland att jag drar på mig lån som förr eller senare kommer behöva betalas tillbaka. Dock hade jag varit tvungen att ta samma lån om jag fortsatt plugga hemma i Malmö, och jag måste säga att jag betydligt hellre sitter här i Mexico och pluggar än vad jag sitter i Sverige och gör samma sak. Hellre spenderar jag mina lånade pengar på detta. Ett annat plus är ju att jag lever så otroligt mycket billigare här än vad jag någonsin hade kunnat göra i Sverige. Det är i ärlighetens namn ganska så ordentligt lyxigt, och jag förundras över det varje dag. Jag har det superbra här. :)

Min bästaste vän har en helt underbart galen familj som jag inte kan få nog av att umgås med. De är alla högljudda, utflippade, frispråkiga, glada och allmänt underbara, och det som kanske fascinerar mig allra mest är att de alla är classy och utseendemässigt attraktiva! Det är ungefär som att socialisera med familjen Cullen (Twilight), där alla begåvats med the blessing of ett trevligt utseende. De är alla långa, många är osedvanligt bleka i hyn och förvånansvärt snygga. Jag tänker och tänker men kan inte komma på en endaste en av min bästaste väns släktingar som inte passar in på den beskrivningen. Det är fascinerande.



Detta är bara två ur släkten, men jag lovar er att man verkligen förundras över de bra generna som denna familj uppenbarligen har belönats med. Det gäller både min bästaste vän, dennes syskon, kusiner, fastrar, mostrar, farbröder, mormodrar, brorsöner och allt. Undantagen är väldigt få har jag märkt. Jag känner mig som sagt alltid lite som om jag umgås med familjen Cullen, som om jag vore Bella - en vanlig dödlig - medan de är något annat. Kanske är det så..? Jag har alltid misstänkt min bästaste vän för att vara mer än vad han utger sig för att vara. Vampyr? Mja, det hade eventuellt kunnat vara en logisk förklaring.

Vi begav oss i alla fall ut till en bar igår kväll. Det var jag, min bästaste vän, två av dennes systrar, den enas man och tre kusiner - inget litet gäng med andra ord. Vi vandrade huvudgatan nere i centrum fram, drog till oss uppmärksamhet där vi gick i samlad (och uppklädd) trupp bland slashasar, trötta turistande familjer och beväpnade poliskonstaplar. Tillslut hittade vi en bar som föll oss i smaken, slog oss ner och hängde sedan där i åtskilliga timmar tills det var stängningsdags. Påväg tillbaka till bilen så slogs jag och min bästaste vän av en impuls, vinkade glatt hej då till de andra och med deras frågande blickar i nacken så hoppade vi in i en taxi och försvann ut i natten. ...Or something. Vi letade oss till en fest vi fått nys om, spenderade resten av natten där och sov sedan över hos en kompis. Denna morgon tog vi en taxi tillbaka till våra respektive boenden, köpte en kaffe på vägen och så var allt frid och fröjd. Helt klart en kväll värd att läggas på minnet, av flertalet anledningar.

Solen skiner på både höns och kaniner här i staden och jag preparerar mig dagligen med tjocka lager solkräm. Detta till trots så flagnar huden lite lätt på mina axlar, något som jag dock tror är ett resultat av för mycket pool-solande den där dagen i Guadalajara, but anyway.

De senaste dagarna har jag tagit det lugnt, druckit Bubble Tea och ätit god mat, varvat med omkringåkande i stan med mina vänner och bekanta. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska åka tillbaka "hem" nu inom de närmaste dagarna, eller om jag ska stanna och invänta min bästaste väns hemresa. Det slog mig precis nu i dagarna att det är påsk just nu! Jag känner dock ingen direkt påskkänsla här. Visst firar de påsk men de firar också på ett helt annat sätt och kanske är det just därför som jag överväger att åka hem till mitt hus, då det känns som om detta är en högtid som folk ska spendera med sina respektive familjer. Utan att ha en svensk tjej drällandes i hälarna på dem. Detta är givetvis endast i mitt huvud och folk skulle nog bitch-lappa mig om de hörde mina tankar, men det är absolut inget negativt menat, jag menar mest att jag känner att jag helt enkelt inte VILL tränga mig på, hur inbjuden jag än är. Det enda som egentligen hindrar mig från att åka hemåt redan nu är att jag har så pass roligt här, och att det alltid händer något. Om jag åker tillbaka till Obre så ser jag mest troligt fram emot en vecka i ensamhet då de flesta där borta är bortresta med sina familjer, och jag är inte säker på att det lockar sådär överdrivet. Jag avvaktar lite lätt med mitt beslut.

Just nu är jag hungrig. Igen. Klockan är 4 på eftermiddagen och jag har inte fått mig någon riktig mat ännu! Visst skulle jag kunna gå ut i köket och norpa mig något, men som man säger på spanska: Me da pena. Det är liksom inte mitt hus, och vännen jag bor med tycks magiskt nog ha gått upp i rök. Istället sitter jag här och drömmer om biograf-popcorn, fruktsallad, sushi och annat smakligt. Snart ska jag dock ta mig i kragen och gå och skaffa fram något att fylla min tomma mage med. Men just de där popcornen vore inte fel... jag vill gå på bio! Se en riktigt bra film. Jag vet vilken jag vill se men den tycks inte ha gått upp på biograferna här i stan ännu. "La Otra Familia" är det som jag vill se, jag avlider av begär att se den i ärlighetens namn, då dess rykte har nått mig. Den behandlar ett enligt mig väldigt viktigt ämne, och någonting som också är väldigt relevant. Så fort den dyker upp ska den ses.

Jag har tagit mig ytterligare en etapp på resan! Just nu befinner jag mig i Durango, bussresan gick bra och vi blev endast stoppade ett par gånger. En gång av polisen så att de kunde söka igenom bussen och kolla ID-handlingar på de resande, och en gång så att chaffören kunde få sig en liten rast. Det är rutin att polis och militär stoppar bussarna här i Mexico, ibland söker de igenom bagaget, ibland gör de en grundlig undersökning av bussen (jag har varit med om att de nästan plockat bussen i bitar), ibland går de bara igenom och ibland kollar de ID-handlingar som de gjorde igår. Det är alltså att rekommendera att som utlänning ha passet till hands då man reser med buss i Mexico, då de ofta vill dubbelkolla att man inte befinner sig här illegalt. För mig var det inga problem då jag hade passet i väskan och polisen i fråga var trevlig och hurtig (och pratade engelska trots att jag med lätthet hade förstått honom även på spanska). Anledningen till att polis och militär gör detta är av säkerhetsskäl, då det ju tyvärr är mycket osäkerhet här. De söker efter knark och vapen mestadels skulle jag gissa, men jag vet inte helt säkert. Det är ett annat liv än i Sverige.

Visst tänker jag på det här med osäkerheten när jag är här, för även om jag bor i en väldigt lugn stad så är ju tyvärr inte hela landet detsamma. Osäkerheten har ökat bland annat här där jag befinner mig just nu, och det gör mig på allvar ledsen. Det är en sådan fantastisk stad, ett sådant fantastiskt land och med en sådan fantastisk kultur att de förtjänar så mycket bättre. Det finns även otroligt många fördomar mot Mexico just på grund av det man läser i tidningarna och det som sprids på nyheterna världen över, och visst är det sant det som skrivs (tyvärr), men här finns så otroligt mycket mer som man ofta inte hör ett ord om. Det positiva drunknar i allt det negativa, trots att det enligt mig är helt tvärt om när man är här. Det positiva överväger otroligt mycket. Det går inte att gå runt och vara rädd och orolig, för då missar man allt. Mitt hjärta har bosatt sig här i Mexico, och även den dag då jag åker härifrån så kommer det nog att bo kvar här. Det spelar liten roll för mig det krig som pågår, för visst är det nära på ett krig, även om mycket av det pågår i det dolda. Mexico förtjänar mycket bättre.

Som sagt så bor jag i en väldigt lugn stad där än så länge ingenting händer, och jag tror och hoppas att det kommer förbli så. Tyvärr gäller ju inte detta hela Mexico, och det är ovant för mig som svensk att se nyhetsrapportagen på TV om kroppar som hittas, byggnader som sprängs och random skjutattentat. Väldigt tråkigt är det. Ni där hemma har dock ingen anledning att oroa er, för jag är i trygghet och jag är alltid försiktig. Jag skulle heller inte avråda någon ifrån att åka till Mexico, för än en gång vill jag påpeka att det är ett sånt fantastiskt land att jag inte ens finner ord för att beskriva det. Kom hit och se själva tycker jag. :) Underbart.

Dagen som ingen har väntat på. I eftermiddag är det dags för oss att hoppa på vår buss till Mexico City, och därefter byta buss och åka vidare. Jag kommer sedan (som det ser ut nu) fortsätta direkt till Obregon, vilket innebär att jag har en monstruöst lång resa framför mig.

Jag vill verkligen ta en dusch just nu men av någon anledning så tycks det inte finnas något varmvatten, gissar att "boilern" inte är påslagen eller något, men ack så irriterande då jag hade för avsikt att duscha och göra mig klar innan alla i huset vaknar. Det kunde jag visst glömma. Jag misstänker att detta är mitt sista inlägg på resande fot, och nästa gång ni hör av mig så är jag antagligen tillbaka "hemma" i min stad. Jag känner att jag har varit duktig på att hålla omvärlden uppdaterad under den här resan! Det beror på att hemma i Obregon så är det mer eller mindre vardag, visst gör vi saker varje dag, men i och med att det har blivit vardag för mig så är det ibland svårt att hitta något att rapportera hem, medan nu under den här resan så har vi gjort massor av saker som vi kanske inte normalt gör. Jag ska dock försöka bli bättre på att rapportera även när jag är i Obregon från och med nu. Jag ska se till att göra en ordentlig ansträngning, men jag kan inte garantera något. Vi får helt enkelt se.



Nej... jag vill inte avsluta våran resa, verkligen inte, men tyvärr finns det inte mycket att göra åt saken. Resan kommer ta slut antingen jag vill eller inte. Jag har sett så mycket på de här dagarna, lärt mig mycket och kommit till en del insikter om mig själv. Det har varit bra för mig.

Min semester med bästaste vännen börjar sakta men säkert att lida mot sitt slut. Vi har bestämt oss för att skippa Mexico City då vi inte har boende där för tillfället, och vi känner inte för att betala för det. Visserligen passerade vi Mexico City på väg hit till Puebla och vi kommer att passera igen påväg tillbaka, men att bara stanna på busstationen för att byta buss räknas inte riktigt. Istället åker vi nog tillbaka till staden där jag har firat jul nu de senaste två åren, vi stannar några dagar och sedan åker jag hem till Obregon och bästaste vännen hem till sin hemstad för att fira påsk med sin familj. Visst är jag inbjuden jag med men jag väljer att åka hem till mitt hus av flera anledningar. Dels för att jag känner att min bästaste vän kan behöva spendera lite tid med sin familj utan att behöva känna något ansvar för mitt välbefinnande, och också av den enkla anledningen att osäkerheten är relativt hög i hans hemstad och att jag aldrig riktigt har känt mig bekväm där. En dag ska jag ge staden en chans, för jag vet att de gånger jag har varit där så har jag varit mycket mer osäker på mig själv och min spanska än vad jag är nu, så kanske gav jag av de anledningarna det inte en rättvis chans. Hur som helst, det får bli en annan gång för när bästaste vännen åker dit för att spendera en vecka där innan skolan börjar igen så åker jag hem till Obregon. Det har varit en fantastisk resa, en av mitt livs allra bästa, men ingenting varar för evigt. Vardagen hemma i Obregon kallar på oss.



Hur underbart är det inte att resa runt med någon som står en riktigt nära, och som man verkligen går perfekt ihop med? Jag och min bästaste vän är inte alltid snälla med varandra, verkligen inte, för vi slåss och bråkar och är arga på varandra nästan jämt. Det är dock det som är så härligt, för mellan varven så skrattar vi som inga andra, vi har våra egna inside jokes och vi vet att våra bråk inte förändrar någonting. Det sägs att det inte är förrän man bråkat ordentligt med någon som man verkligen känner den personen. Jag och min bästaste vän känner varandra utan och innan, vi känner till varandras bra och mindre dåliga sidor, och trots att vi båda är hopplösa fall på våra egna sätt så är vi ändå de allra bästaste vänner. Detta gör vår vänskap oförstörbar, för om vi har stått ut med varandra genom vått och tort genom allt vi har varit med om, då finns det inget som kan förstöra det. Det finns ingen som jag tycker så mycket om att umgås med, det spelar ingen roll om vi slåss, skrattar, bara hänger eller hittar på bus, för vi har världens bästa vänskap. Skål på den säger jag bara. Det är allt bra fint.

Min bästaste vän är också det ultimata resesällskapet, och våra resor blir alltid spektakulära. Den här resan har verkligen inte varit ett undantag. Om ni visste allt som har hänt så skulle ni bli förundrade, det är som att leva i en film. Folk säger alltid till oss att "jag förstår inte hur allt kan hända er", och det är verkligen sant. De märkligaste och mest absurda saker händer alltid när vi är tillsammans, sådant som man inte tror att kan hända, och som sedan blir till mycket intressanta historier att berätta för omvärlden. Ibland undrar jag hur jag hamnade här.

Resan må närma sig sitt slut, men det gör inte äventyren. Igår klubbade vi glatt, det blev inga Strawberry Coladas men det fick duga i alla fall. Nu är jag hungrig, skulle gärna trycka i mig Chiles Rellenos eller kanske Pozole, men det blir sällan riktigt som jag vill på det planet, så jag får nog knipa igen och invänta att de andra vaknar. Varför vaknar jag alltid först av alla?

Okej hej och hå vilken morgon att vakna upp till! Gårdagskvällen innehöll regn och åska, något jag insåg att jag inte alls är van vid! I Obregon regnar det aldrig, verkligen aldrig, förutom under en kort regnperiod i augusti när det regnar galet mycket och åskar varje dag. I övrigt så regnar det inte, så igår när åskan mullrade och regned smattrade mot marken så kändes det ovant, men trevligt. Jag tycker om regn och åska, det gör mig på något sätt lugn och glad till mods. Ville ta kort på blixtarna men lyckades tyvärr aldrig. De ville inte fastna.

Först, som omnämnt i förra inlägget, så chillade jag med rumskompisen i hans rum. Vi tittade på film, åt choklad och kikade ut på ovädret som drog in över staden. Därefter blev det en snabb tillfixning, hem till någons vän där vi lekte Ponte Pedo och slurpade Modelo (not my favorite, men är det semester så är det), och sen begav vi oss ut till en lång gata full av barer. Vi hamnade på en av dem där jag provade den godaste drink jag någonsin har provat i mitt arma liv! Inte bara den godaste drinken... den godaste grejen över huvud taget! I died. Och jag dör vid bara tanken på det. Är det någon där ute som har provat en Strawberry Colada någon gång? Det är alltså som en Piña Colada fast minus piña (ananas), och med jorgdubb istället. Helt fantastiskt underbart gott, en riktig smakexplotion, och jag var så lycklig där jag satt med min litermugg. Hade med lätthet kunnat sörpla i mig ytterligare en liter om det inte hade varit så att baren stängde där i den vevan, men vid närmare eftertanke så var det nog lika bra.



På hemvägen stannade vi och åt Tacos, och av någon anledning så kände jag behovet av att trycka i mig två enorma Tacos Arabes plus en annan grej som de ansåg att jag borde prova. Såhär i efterhand så ångrar jag mig lite lätt, det var alldeles för mättsamt, men om jag inte hade provat dem så hade jag med säkerhet ångrat det med. Nu har jag precis tagit en iskall dusch då vi inte har någon gas i det här huset för tillfället, vilket innebär att det inte finns något varmvatten. Mysigt. Jag är törstig som en hund men vattnet här smakar märkligt (undrar i tysthet hur länge sedan det var som de köpte den dunken) och ingen annan är vaken. Hade kunnat gå och köpa en flaska någonstans, men grabben i vilkens rum min resväska med mina kläder står har låst in sig, vilket betyder att jag sitter här i pyjamas med apor på. Känns inte som den ultimata outfiten för att gå ut. Jag får helt enkelt vänta. Or go back to sleep.

Jag är glad. Jag är nog över huvud taget en väldigt glad person, de minsta små saker kan göra mig glad och lycklig, och jag älskar den där känslan av att vara uppfylld av lyckokänslor, så att det känns som om ingen i världen kan vara så lycklig som man själv känner sig. Just nu är det egentligen inget speciellt som gör mig lycklig, det är bara känslan av att vara ute och leva mitt eget liv på mina egna villkor, jag är tillsammans med människor som betyder massor för mig och jag får uppleva sådant som många nog bara drömmer om. Lucky me.

Dagen till ära har jag investerat i ett par jeans-shorts! Jag handlar aldrig kläder, kanske mest för att shoppingen hemma i Obregon kanske inte är den mest tillgängliga, men också för att jag lägger mina pengar på annat. Idag kände jag dock att det var dags för en liten investering, då det redan är riktigt varmt (30 plus här i Puebla just nu), och det kommer bli varmare då det ännu bara är vår. Som sagt så stiger graderna upp till 50 plus i Obregon på somrarna, och även om jag kommer spendera större delen av sommaren i DC så kommer jag nog få tillräckligt med hetta här i Mexico innan jag åker. Sommar i DC är ju heller inte att leka med, aldrig har jag plågats så mycket som under min första sommar i DC! Nej, graderna går ju inte direkt upp till 50+ där, men det är en annorlunda typ av hetta som verkligen tär på en. Trots det så längtar jag. Men ja, med allt detta i åtanke så kände jag att jag kunde spendera 160 kronor på ett par shorts. Det kommer att vara välinvesterade pengar känner jag. De sitter perfekt.

Här i Puebla så bor vi hos en kompis som delar ett stort hus med två andra killar. Just nu hänger jag i en av hans rumskompisars rum, lyssnar på Nirvana, äter chokladdoppade kakbitar och tar det allmänt lugnt. Det är fredag idag, vilket antagligen innebär utgång i någon form. Kanske klubb, kanske bar, kanske någonting annat. Det visar sig nog framöver kvällen.

Nu återkommer vi till vad det egentligen var jag menade när jag sa att allting här är ätbart. Sedan tidigare har jag blivit tillsagt att här i Puebla så måste jag prova på en delikatess som de har här. Det är i princip gräshoppeliknande insekter preparerade med salsa, salt och lime. Låter inte särskilt frestande, eller hur? Men... man ska ju ta seden dit man kommer, så jag fann mig snällt i mitt öde. Skåda de små äcklen som jag frivilligt stoppade i munnen.

Mysiga right? Det konstiga var att när man väl hade smakat så var det plötsligt inte särskilt mycket konstigt med det. De smakade ungefär som grillad kyckling, som en knaprig grillad kycklingvinge, och jag provade flertalet innan jag kände att det fick vara någon hejd. Det är konstigt egentligen att vi anser insekter vara äckliga medan vi äter sådant som krabba, räka och liknande, för när man tänker efter så ser ju skaldjur ungefär ut som insekter..! Bara det att de lever i vatten. Vet inte om de där småkrypen är något som jag skulle sitta och knapra på en fredagskväll direkt, men det var förvånande nog inget fel på smaken. Gulliga var de dock inte.

Hade precis en av de bästa dagarna jag tror att jag har haft i hela mitt liv. Kan inte riktigt säga exakt vad det var som gjorde min dag, det var snarare allting tillsammans. Vi steg upp imorse, jag och min bästaste vän, och gjorde oss i ordning för en dag ute på äventyr. Våra vänner som bor här i Puebla hade skola hela dagen, så det var bara vi. Sedan tidigare var det bestämt att vi skulle besöka pyramiderna här, så vi gav oss ut med det i sinne. Det är alltid spännande när vi är ute på äventyr då man aldrig riktigt vet vad som kan tänkas hända, och vi tog oss via två olika bussar (och diverse små roliga anekdoter) till vår spännande destination.

Jag har inga bättre ord än 'wow' för vad jag såg. Absolut en av de häftigaste platser jag någonsin besökt, med en massiv pyramid till stora delar dold under jord, men som ändå är synlig från många vinklar. Vi vandrade runt i gamla trappor, upp för backar och ner för backar, och hela tiden med en otrolig utsikt över staden. Platsen riktigt andades av gamla anor och traditioner, om jag får vara så pass poetisk som till att säga det. It was mind-blowing.

Det gick också att skymta vulkanen här i Puebla, långt borta vid horisonten, så nu kan jag också säga att jag sett min första vulkan. Bästaste vännen som varit där förut visade mig runt och berättade det som han visste om platsen, solen stekte och vädret var perfekt. Vi skrattade och pratade som alltid, hade ett mindre vattenkrig och fnissade åt folk som passerade oss.

Därefter gick vi och åt tre-rätters lunch plus efterätt och kaffe, vilket jag kan känna är lite lyxigt, men här är det tydligen helt normalt och kostar inte mer än en femtiolapp. Jag är fortfarande så mätt att jag aldrig vill äta mer, men gott var det. Vi pratade länge och om allt, tackade artigt nej gång på gång när allt ifrån gamla kvinnor till små barn kom och ville sälja oss krimskrams, och när vi slutligen kände oss nöjda så var det så precis att vår vän ringde oss och erbjöd sig att hämta upp oss. Vi kände oss nöjda efter allt vårt gående och tackade ja, slog oss ner i en park och drack en cola medan vi väntade, och nu är vi tillbaka i huset igen.

Det var verkligen en helt obeskrivligt fantastisk dag! Innehöll allt som en bra dag ska innehålla. Allt ifrån spännande sightseeing till goda frukter och intressanta småkryp. Jag återkommer angående småkrypen. Men jag säger en sak... allt är ätbart här borta. A L L T.

Här sitter jag i ett stort och tomt hus! Vännen vi nu bor hos i Puebla har precis flyttat in så det finns fortfarande inga möbler, men det är ett spännande hus med mycket potential. Den här staden är annorlunda från alla andra Mexikanska städer som jag hittills har haft nöjet att besöka! Uppe i norr där jag normalt bor så är allting över lag väldigt amerikanskt då det ligger så pass nära den amerikanska gränsen, men här nere ser det ut ungefär så som man föreställer sig att det ska se ut i Mexico, när man inte vet bättre. Majoriteten av folket är mörka i hyn och korta, och här finns både pyramider och en vulkan. Exotiskt är vad det är, men jag önskar att det fanns ett större och bättre ord för det. Jag är så otroligt fascinerad av detta land att jag inte riktigt vet vad jag ska göra av mig själv. Det är så mycket att ta in hela tiden.

Under gårdagen besökte vi ytterligare ett universitet, men då här i Puebla. Vår vän gick till sin lektion och jag och bästaste vännen strövade iväg längs gator kantade av folk som sålde ätbara saker av alla tänkbara slag. Vi gick därefter (tillsammans med vår vän på dennes lediga timme) och åt en billig tre-rätters lunch och sedan slog vi oss ner på Starbucks. Det var ett helt år sedan jag senast drack någonting från Starbucks! I vår lilla stad i norr finns inget sådant, men här i de större städerna så kan man hitta ett både lite här och där. Jag förhandlade lite med mannen bakom disken och fick tillslut min ultimata kalla kaffedrink.

Använder mitt andranamn här ibland när någon frågar om mitt namn (det vill säga någon jag inte känner, som exempelvis en barista på Starbucks) då det gör att jag slipper få konstiga och frågande blickar för att därefter förklara stavningen för dem. Jag gör det enkelt för mig.

Idag blir det sightseeing och pyramider, något som i min värld låter ungefär så exotiskt som något bara kan vara. Vi får se hur det går. Mycket gående har utlovats, men jag är redo.